Ett av mina äldsta intressen är musik och jag växte upp i konserthallar, under musiklektioner och otaliga körträningar. Att gå på konserter blev sedan ett intresse som jag delade med mina vänner och vi har betat av ett antal genom åren. Många Kent, många Håkan Hellström, många Gyllene Tider, Roxette och Per Gessle konserter och ett antal Stiftelsen och Takida för att nämna några.
Takida 2020
Jag hade sett att konserten skulle vara i Eskilstuna men tänkt att min konsertbuddy Mathilda inte var så intresserad av denna. Men när hon sedan självständigt hör av sig och frågar om vi ska gå var svaret ett snabbt och rungande jag! Så den sista Januari var det dags.
Konserten var på Lokomotivet som är en trevlig lokal som ger betydligt bättre ljud än de stora arenorna som Friends eller Tele2 som inte alls känns optimala för konserter även om de såklart sväljer mycket folk. Denna lokal är mysigt industrig med ett djup som gör att ganska mycket folk går in (allt är relativt) men att det ändå känns som en intim konsert.
Förbandet Normandie
Det för mig helt okända svenska bandet Normandie värmde upp publiken. Jag tyckte att de gjorde ett bra jobb och spelade schyssta låtar. Ibland känns förbanden som att de inte alls får igång publiken, men det tyckte jag att Normandie lyckades med.
Sen tog det lite för lång tid innan Takida gick på scenen så att publiken blev lite kall igen rent stämningsmässigt, för rent temperaturmässigt var det väldigt varmt istället! Men det ingår väl när man trängs på ett konsertgolv – för såklart hade vi ståplats.
Här hittar ni lite Normandie låtar om ni är nyfikna!
Takida, boxroom och livekänsla
Takida firar 20 år 2020 – det är ganska många år som artist! Så det var ett antal låtar som de betade sig igenom, några som jag till och med verkar ha lyckats missa i samlingen. Det är alltid intressant!
De körde även BoxRoom vilket var en mindre setup på scenen där de kom närmare publiken. Under den tiden valde de även lite mer balladliknande låtar och jag tyckte det var trevligt med lite scenförändring.
Något som jag alltid gillat med både Takida (och Stiftelsen som har samma sångare) är det faktum att de känns så äkta. Så väldigt svenska på något vis. Och då menar jag rent beteende mässigt, det är liksom inga glammiga kläder, utan en T-shirt som jag tycker mig skymta ett hål under armen på. Det är paus-prat som är jordnära. Det är inte glam men det talar till hjärtat.
Alla generationers Takida
Det som först slår oss när vi anländer till Takida-konserten är det blandade klientelet. Från rockers till mormödrar via unga tjejer och medelålders män. Alla är där. Alla ser sina igenkänningsfaktorer och det är okej att gilla Takida och gå på deras konsert hur man än är. Det känns verkligen inkluderande. Och coolt. Och mjukt. Och hårt. Och precis den där rocken jag gillar.
Det var en bra konsert! Nu väntar jag bara på Stiftelsens nästa!
2