En lördag på sörmlandsleden

11 maj, 2019

När mamman önskade sig en vandringsdag i födelsedagspresent var jag inte sen att haka på. Så i Mars paketerades en dag på sörmlandsleden i ett paket (eller ja ett kuvert då…) och idag var det dags att ge sig ut i leden.

Daniels del av presenten var att agera taxi och Taxi Eriksson gjorde ett mycket bra jobb. Vid 12 snåret lämpades vi av vid Fredriksberg för en dag längs Etapp 15 på Sörmlandsleden mot Skottvångs gruva.

En lördag på sörmlandsleden

Solig dag på sörmlandsleden

Veckans väder hade sett allt annat än lovande ut. Måndag morgon lovade nyheterna regn torsdag-fredag-lördag-söndag, i typ hela mälardalen. Men yr tyckte trots allt att det såg lite mer lovande ut. Ju närmare helgen det kom, ju bättre såg det ut. Men SVT hävdade in i det sista att det skulle regna. Vilket det i princip inte gjort varken torsdag-fredag eller lördag.

Idag bjöd vädret på nästan sin bästa sida. En sida som var perfekt för vandring. Strålande sol omväxlat med lite moln. Ingen blåst och temperatur på sådär 14-20 grader beroende på om du var i solen eller inte. Mammas packning inför en resa till Arktis kändes aningens överdriven, men fryser man lätt så gör man. Själv nöjde jag mig med en funktionst-shirt, min Houdinitröja (som verkligen är värd sina pengar!) och en nedpacka regnjacka – just in case. Mestadelen av dagen spenderades dock iförd endast T-shirt. Så skönt!

En lördag på sörmlandsleden

Marvikaren på sörmlandsleden

Etapp 15 sträcker sig genom skog och upp över vidunderliga vyer utöver Marvikarna och skogarna i Södermanland. Leden var lugn men vi mötte ändå lite folk och faktiskt hela tre stycken scout-grupper. Längs Marviken går även en kanotled som jag blev väldigt sugen på att paddla – så fint!

Hela sträckan från Fredriksberg (utanför Läggesta) till Skottvångs gruva var totalt 10,5 kilometer. Något som i löpartermer känns som man klarar av på en timme – men som i vandringstermer mer utgör en heldag. Räknat att man går 3km/h när man vandrar (vilket är helt rimligt) så tar det alltså dryga 3 timmar att gå 10,5 km. Men sen ska det fikas, käkas lunch, tas kisspauser och tittas på spännande saker. Det gör att det tar betydligt längre tid. Vi började vandra strax innan 12.00 och anlände till Skottvångs gruva vid 17 tiden. Alltså fem timmar på dryga 10 kilometer. Inget rasande tempo, men skön promenad med pauser. En riktigt härlig dag.

En lördag på sörmlandsleden

Skogshuggarmons utkikstorn

På Skogshuggarmon finns ett utkikstorn 92 meter över havet, med en fin utsikt över skogarna. Tornet var ett av de mindre stabila jag klättrat upp i, med svajande stege, men fin utsikt. Halvvägs upp funderade jag på att klättra ned, men insåg snart att jag snabbt skulle ångra det. Så jag klättrade upp, beundrade utsikten och klättrade ned för att en stund senare njuta av en lunchmacka med darrande fingrar. Lite spänning i tillvaron var det väl jag behövde! Jag är inte helt kompis med höjder, men skam den som ger sig!

Skogshuggarmon utkikstorn utsikt Sörmlandsleden

Sörmlandsleden till IPA

Väl framme i Skottvångs gruva efter flera timmars promenad i vacker natur, hämtade Taxi Eriksson upp och tog oss hem för dusch och ombyte. Jag konstaterat att både nya byxorna från Revolution Race och vandringskängorna från Meindl hade fått mycket väl godkänt på sörmlandsleden. Sen byttes de ut mot kjol och strumpbyxor och taxin tog oss sedan in till Strängnäs för mat och en god IPA på Bishops.

Sörmlandsleden etapp 15 utsikt

En mycket bra lördag helt enkelt.

Jag äter inte kött – men fisk…

8 maj, 2019

… kan vara den mest dumma formen av diet. Speciellt om anledningen är djurskydd.

Av någon anledning anser många att fiskar och havslevande djur är mindre ”djur” än andra. Jag kan inte förstå varför. Jag tror det var Therese Lindgren som skrev i sin senaste bok att hon faktiskt inte tyckte lika synd om fiskar. Sen är ju hon vegan – så hon har ju bidragit mer till ekosystemet än jag. Men poängen är – varför är fiskar mindre viktigare än säg kossor?

Havet har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag känner mig fri i havet, på havet och nära vatten. Det är mitt rätta element. Och när många ser ledsna och lidande ut när en stackars kalv råkar illa ut, så skär det i mitt hjärta när korallreven bleknar. Det är som att bara för att de ligger under havsytan så kan vi skita i de.

Bara för att de ligger under havsytan så kan vi skita i de!

Men nej! Jag har snorklat och dykt på fina rev, världen över när jag var yngre. Haft den stora lyckan att se korallreven innan naturfenomen som El Niño, blekt och dödat de.

Stora barriärrevet

2013 reste jag och Daniel runt i Australien och dykning på Stora Barriärrevet stod såklart på agendan. (Försiktiga dykare förstör inte reven, men ovarsamma turister gör – så välj utflykt med omsorg.) Väl nere under ytan var Daniel fascinerad. Det var hans första gång dykandes på ett korallrev – och han pratade om alla fiskarna och färgerna. Men jag blev ledsen och besviken.

Jag blev ledsen och besviken för att Stora Barriärrevet just är Stora Barriärrevet. Men i förhållande till vad jag sett tidigare på öar ute i Indiska Oceanen, eller vid Röda havet så var det här bara tragiskt. Grått. Dött och sorgligt.

Till historien ska läggas att vi hade en mycket duktig divemaster på båten. Vars föräldrar var marinbiologer och hon berättade om att korallreven faktiskt återhämtar sig bättre än vad man kan tro. (Detta är min livlina!) Och mellan raderna kunde jag läsa att vi faktiskt befann oss där vi var, för att detta var en av platserna där man dök med turister. Inte på de finaste, mer känsliga delarna av korallrevet. Jag hoppas innerligt att det var så. (Att kasta ankar i ett rev är inte ovanligt för turer likt denna runt om i världen – och det är ju helt galet!)

Jag äter kött men inte fisk…

… det är ett påstående som jag med mycket större lätthet skulle kunna ställa mig bakom. Jag tycker mer synd om våra stackars världshav som vi dammsuger, förgiftar och förstör. Utan hajar, småfisk, koraller och rev som kan agera bostäder åt alla havets invånare – kommer ekosystemet i havet kollapsa.

Our Planet – Netflix serie i samarbete med WWF berättar om Raja Ampat. En nationalpark i havet som startades 2007. Det enda stället i världen där artrikedomen ökar. Vi måste skydda fler hav. Sluta fiska på helt galna sätt. Och framförallt sluta se haven som en soptipp.

Rädda havet, korallerna och fiskarna