Alla ärr berättar en historia

11 april, 2019
Alla ärr berättar en historia

Jag tittar mig i spegeln idag. Trött, men nöjd över dagen ler jag åt mig själv. Jag möts av rökaktigt gula tänder, trots att jag inte rökt en ciggarett i mitt liv. Mina halvgula tänder. Och där på den högra framtanden ser jag jacket. Trots att det är ett estetiskt ”flaw” så gör det mig glad. För det är mitt jack och det berättar en historia.

Det får mig att tänka på vårkvällar i Luleå och öl i baksätet på en gammal nostalgisk Volvo av det fina slaget. Och gropar i vägen. Om någon undrar vad som vinner om man sätter glasflaskor mot emalj, så vinner glasflaskor. Jag har prövat.

Det får mig att tänka på krulliga pojkar, kamaxlar och samiska istappar. På koddrottningar, korta förare och intensiva men underbara månader. På ett universitetsprojekt som alltid kommer finnas med i mina glada minnen. Vilket gäng. Vilket underbart fint jack i tanden.

Sen har vi ärret på vänster pekfingerknoge, och faktiskt på långfingret med om man tittar noga. De berättar om en för sen ankomst till skolan. Om bakdäck som slirar över den där stora stenen vid slutet av grusgången, om en mamma som plåstra om och en cykel som sällan stod still. Om en barndom där ärr symboliserar något fint. Jag önskar alla barn kunde vara säkra på att ärr är något fint.

Eller gropen i vänster smalben. Precis där på mitten, avlångt och sen på mitten av ärret ytterligare ett. Som en grop. Min grop. Ärr som berättar om en skolgång med raster, balanserandes på trästänger och stenar i en cirkel. Om sår som kanske borde sytts, men som bara plåstrades om. Vitt skinn eller vita ben. Ingen vet, ingen kommer någonsin veta.

Eller det där lilla ärret under foten. Från okänt objekt på stigar mellan bungalows – barfota med sanden mellan tårna. Semesterns där alla kvitton som skrevs på ön dedikerade till den lilla blonda filuren istället för till hennes föräldrar. Hon visste alla vem det var. Ärret berättar fortfarande sin historia.

Dina ärr är din alldeles egna sagobok. Bara du kan läsa den, och den berättar fantastiska historier, om du ger den tiden att dela med sig.

Thaiboxningen känns fortfarande som hemma

30 mars, 2019
thaiboxningen

När Camilla frågade mig om jag skulle hänga med när Samuel Bark skulle köra lördagspass med thaiboxning, på Combat i helgen var mitt svar enkelt. Jaa!

När vi skulle flytta från Täby var hänget, träningen och vännerna på Combat det som jag verkligen inte var sugen att flytta ifrån. Hade det inte funnit thaiboxning i Strängnäs hade det varit ett ännu svårare beslut. (Att de sedan la ner innan vi hann flytta dit är en annan historia, och början på min Ju-jutsukarriär.)

Så idag var det dags. Klockan ringde 07.00 och strax efter 08 svängde jag ut från tomten. Påväg mot Täby.

Täby känns ändå så hemma. Combat Academy med. Trots att det gått typ ett år sen jag var där sist kändes det hemma. Efter två dubbelpass kändes det ”som vanligt”. På gott och ont, för damnit jag saknar det verkligen!

thaiboxningen

Jujutsun blir bättre och bättre, och jag blir bättre och bättre. Dessutom kände jag idag att den hjälpt mig även bli bättre i thaiboxningen – vilket är kul. En dag kanske det blir riktig come back. Inga handskar ska läggas på någon hylla. De ligger i säkert förvar i träningsväskan.

Samuel Bark – Thaiboxning

Samuel ”Sammon Dekkers” Bark, tävlar i thaiboxning på högsta nivå (Han har den världsberömda WBC International Champion-titeln och vunnit SM-Guld) och har under flera år bott, tränat och tävlat i Thailand. I lördags höll han ett seminarium på Combat Academy, uppdelat i två pass. Första delen handlade om försvar och kontringar. Höfterna och rumpan fick sig en omgång, då ben blockeringar utgjorde en stor del av passet. Riktigt bra att nöta in. Andra delen av dagen bestod av anfallsstrategi och knockout-tekniker. Finter, en fin svep-teknik och möjligheten att plocka fram kraften i högerhanden var några av godsakerna.

Det var en riktigt bra dag, på bra nivå. Både för erfarna och mindre erfarna thaiboxare. Vi gick igenom bra tekniker, men hade också möjlighet att nöta in de som Samuel visade, vilket ofta är det svåra. Det där med att faktiskt komma ihåg vad man lärt sig! 

Thaiboxning

Jag va riktigt nöjd med mig själv. Trodde jag skulle känna mig mycket mer ringrostig och möjligen slagrädd. Men både tekniker och sparkar kändes förvånansvärt bra. Camilla tyckte till och med att en del av sparkarna var bättre än vanligt. (Om så var fallet låter jag vara osagt). Men efter så lång tids uppehåll så kändes det sjukt kul, och bra att den där thaiboxningen ändå sitter i ryggraden. 

Dagen resulterade i några fina blåmärken på armarna och några ömma kroppsdelar. Precis som det ska vara efter några riktigt bra thaipass!

Thaiboxning

Andra texter om thaiboxning:
Dubbelpass Thaiboxning
Jay Elder
Thaiboxning och vårsol