Vandra Kebnekaise – att ta sig hem – Del 5

13 augusti, 2019

För tidigare delar i denna bloggserie om att vandra Kebnekaise se Del 1, Del 2, Del 3 och Del 4.

Så hade vi tagit oss ner igen från berget. Unnat oss en iskall dusch i servicehuset (eftersom varmvattnet var slut). Druckit upp champagnen för att dränka våra sorger i tältet och överlevt ännu en regnig natt i tältet.

Vår tältplats vi Kebnekaise
Vår tältplats och stenarna som vi var evig tacksamma höll tältet på plats!

Att ta sig hem

Regndropparna hade smattrat mot tältet hela natten. Vinden hade dock mojnat och var inte alls så aggressiv som natten innan. Utan att den på intet sätt hade avtagit helt.

Efter misslyckandet påväg mot toppen – Ja det var så det kändes, var inte motivation på topp att utforska närområdet. Vi hade fått tips om en dagstur till Sveriges blåsigaste punkt om vi hade tid över. Efter vad som kändes som Sveriges blåsigaste dag påväg till toppen tyckte vi att vi fått nog av blåsiga platser. Vi beslutade oss för att packa ihop och bege oss tillbaka mot Nikkaluokta. Det var dags att ta sig hem.

Kebnekaise fjällstation när det var dags att ta sig hem
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Regnet gav sig

Det slutade regna. Vi borstade tänderna i den porlande fjällbäcken precis utanför tältet. Vi andades in frisk fjälluft och laddade energi för att vandra tillbaka. Kanske skulle vi unna oss en tur med båten tillbaka, för att variera liksom.

Efter frukost bestående av frystorkad yoghurt (förvånansvärt gott!) och risgrynsgröt hivade vi upp fortfarande tunga ryggsäckar på ryggen och satte en fot före den andra mot Nikkaluokta.

Båtturen som blåste bort

Trots väl tilltagen tid började vi vandringen redan efter vårt tänkta schema. Vi var inte sugna på att missa den enda bussturen tillbaka till Kiruna senare samma dag. Så vi trampade på. Tänkte bättre att vara i tid än för sent. Två tidspessimister har en tendens att behöva många timmar för att ta sig fram.

När vi hade gått den första halvan från Fjällstationen till bryggan, där båten kunde ge oss en snabbare färd mot vårt mål – visade det sig att det fortfarande blåste. Självklart hade vi inte missat att det gjorde det. Men att det, nu när det lugnat sig rejält, fortfarande blåste så mycket att båtturerna hade ställts in, det hade vi inte räknat med!

Så vi fick traska vidare. Men det var ju egentligen planen hela tiden. Tur bara att vi inte hade förlitat oss på ett ”fast forward” då hade vi haft problem.

Carbonara vid bron

Diska i iskallt fjällvatten var inte helt lätt

Vi bestämde oss för att gå tills vi enbart hade ett par kilometer kvar till Nikkaluokta. Där, när vi kom fram till bron, blev det Carbonara. Så gott med något riktigt att käka efter många timmars vandring.

Att försöka skölja ur kastruller i iskallt fjällvatten gick dock sådär. Och diska var vi inte sugna på. Vi plockade ihop och vandrade de sista kilometerna. Såg porten till fjällen, tog ett sista kort på leden. Där vi började – där avslutade vi.

Nikkaluokta - vi tog oss tillbaka. Lite mer slitna men med större erfarenhet!
Nikkaluokta – vi tog oss tillbaka. Lite mer slitna men med större erfarenhet!

Sen blev det fika i Nikkaluokta innan bussen tog oss tillbaka till civilisationen i Kiruna.

Citronmarängpaj <3
Citronmarängpaj <3

PS. Vi lyckade till och med träffa Miriam Bryant i hissen på Scandic. Och lyssna på både henne och Markoolio från fönstret. Det fönstret som hade kanon utsikt mot Kiruna stadsfestival. Så vi avslutade fjälläventyret med GT i baren och underbar norrländsk klang i öronen. Och så grämade jag mig lite över att jag lyckades glömma min enda kvarvarande vattenflaska på bussen. Men det, det är en diskussion om att inte haka upp sig på saker.

Jag hoppas att dessa blogginlägg om vår tripp till Kebnekaise (2019) kanske kommit till nytta för dig som funderar på att vandra. Eller som inspiration för dig som följer den här bloggen mer kontinuerligt. Lämna gärna en like om ni gillar den! Alla frågor är såklart välkomna i kommentarsfältet!

Vandra Kebnekaise – att gå neråt igen – Del 4

25 juli, 2019
Gå neråt kebnekaise

För tidigare delar i denna bloggserie om att vandra Kebnekaise se Del 1, Del 2 och Del 3.

De flesta glömmer att en bergsbestigning, vilket det faktiskt är att ta sig upp på Kebnekaise, innebär både att ta sig upp och gå neråt.

Ner kan tänkas lätt, eftersom det är just nedför. Men det finns en hel del men när det kommer till den saken.

Men 1: Neråt innebär en riktig påfrestning på knäna och benen. Det känns!
Men 2: Du har just tagit dig upp på toppen. Eller behövt vända innan du kommer dit. Det du har sett fram emot har precis inträffat, eller så är du rejält besviken. Oavsett är det bara den tråkiga biten kvar nu. Ner.
Men 3: Berg är snöiga. Det är rätt jobbigt att gå nerför när det är halt
Men 4: Vädret kan ändras. Även om du lyckades komma upp på toppen ska du även ta dig ner igen! Och sikt på berget är inget att vara säker på!

Gå neråt Kebnekaise

Vår väg ner

Efter att ha tagit bilder. Suktat efter berget på andra sidan. Och sedan vänt blickarna tillbaka nedåt, började vandringen tillbaka mot fjällstationen.

Det som uppåt hade varit läskigt brant – sådär som det kändes när man var liten och åkte en riktigt brant rulltrappa (eller kanske trappan till lustiga huset på gröna lund!), var nu en hal väg ned. Blåsten hade inte lugnat sig och molnen blev bara tjockare och tjockare.

Bara några 100 meter ner insåg vi att beslutet var bra. De röda prickarna som är målade på stenarna, som man följer för att hitta upp och ner längs leden. De hade nästan helt blåsts igen av snö och is. Och i ett hav av stenar är det inte lätt att följa en stig. Med sämre sikt hade det varit riktigt kämpigt.

Gå neråt Kebnekaise
Samma stenar påväg uppåt, och längre ner på berget med bättre sikt.

När man blåser omkull

Jag är ju inte riktigt en person som ofta känner sig som Nasse i Nalle Puh. Inte en sådan som lätt blåser bort. Men på ett berg, med vindar från alla håll, med trötta ben, halt underlag och rullande stenar – där kände jag mig som Nasse.

Faktum var att jag faktiskt blåste omkull inte mindre än två gånger. Inte som att jag blev uppslängd och nedkastad. Men i steget, när någon sten rörde sig och man annars hade kunnat återfå balansen gjorde vinden att det var omöjligt och jag gled ihop i en hög. Två gånger.

Men vi kom ner från det brantaste berget. Sen, tog vi kort på trapporna som ledde ner mot snöpartiet, som vi inte såg fram emot att ta oss över igen.

 Gå neråt Kebnekaise

Men från det här hållet gick det betydligt bättre. Vi tog rätt väg direkt och vi visste vad som väntade. Inga förlorade vattenflaskor heller.

Tillbaka över bron gick vi och ner mot den första stigningen. Nu när vi hade tagit oss ned den värsta biten och vi var rätt säkra på att resterande bit inte vore något problem ens i dimma, ville vi unna oss lite käk. Vi hade trots allt släpat med stormköket uppför berget, tusan om det inte skulle användas med!

Gå neråt Kebnekaise

Så det blev pasta och kaffe, kokat på bergsvatten i en gryta i berget. Jag erbjöd mig som frivillig att fixa maten. För trots att det var slutet av juni frös man ihjäl om fingrarna när man tog av sig vantarna i blåsten. Maten, och kaffet smakade mycket bra. Trots fiaskot på ”toppen”.

Och tror ni inte. Trots att det var juni, så bestämde sig de där mörka molnen för att det var dags för snö. Så det började snöa när vi åt mat. Någonstans där kändes beslutet att vända ännu mer vettigt. (Möjligen försöker jag fortfarande intala mig om att det var det enda vettiga. Vilket det ju var… Men är man envis så är man. Jag kommer väl över det någon dag!)

Resten av vägen till fjällstationen

Totalt tog vandringen, som inte ens ledde oss upp till toppen drygt åtta timmar. Från Vierramvare till toppen av Kebnekaise bör man räkna minst 2 timmar enkel väg, och i sämre förhållanden säkerligen mer. Så de 12 timmarna som anges som en uppskattning för att gå från fjällstationen till toppen av Kebnekaise och tillbaka är verkligen rimliga.

Jag kan ju inte uttala mig om hur det är i fint väder. Men med blåst, snö och dålig sikt så tar det helt klart så lång tid. Du går helt enkelt inte in några timmar om du inte har väldigt lätt packning, har bestigit massa toppar innan, eller har världens bästa bergsfys.

Så när vi väl hade käkat och gav oss vidare nedför så hade vi fortfarande någon timmes vandring kvar. Men om jag ska vara ärlig så har jag inte så mycket minnen från den. Alla andra intycken hade liksom tagit över då.

Ett gäng tjejer med stavar gick om oss, och sen gick vi om dem. Vi insåg påvägen ned att – aha det är därför man har stavar. Hjälper nog knäna lite. Men nej, jobbigare att släpa upp de. Några yngre killar med väldig fart gick också om oss, och sen tog de paus och vi gick om de. Sen tog en av tjejerna kisspaus i en snår, man tager vad man haver på fjället liksom! Själv var jag inte kissnödig på hela dagen. Det händer liksom inte! Jag är alltid kissnödig. Men ja, här behövde jag tydligen vätskan till att gå uppåt.

Gå neråt Kebnekaise

Att vara själv på berget

Alla de här människorna som dök upp när vi gick ner. Vart var de när vi var uppe på berget? Att stå helt själva på en topp mitt i ingenstans gör att man känner sig rätt liten. Alla dessa människor som dök upp på vägen ner. (Okej, de var inte såå många). Var kom de ifrån?

Vi kan konstatera att i naturen är man inte så kaxig. Vi insåg verkligen kraften i bergen. Jag insåg på något sätt varför det kallas att besegra ett berg. Charmen i respekten till vädret, vindarna, höjden och utsattheten.

Vi kom tillbaka

Sen badade Camilla skon i den omtalade fjällbäcken. Sen gick vi hem. Och duschade svinkallt servicehuset och käkade frystorkad mat i tältet. Och drack upp skumpan som vi skulle ha på toppen. Vi skålade för att vi kom ner igen med alla ben i behåll. Och möjligen lite som tröst för att berget besegrade oss denna gång.