Vandra Kebnekaise – Toppbestigning – Del 3

19 juli, 2019

Du hittar mer om vandringen till Kebnekaise i Del 1 och Del 2.

Klockan 10 gav vi oss som sagt iväg från fjällstationen. Det som såg ut att vara bättre väder, visade sig snart inte vara det. Regnet kom tillbaka direkt, om än inte lika kraftigt som dagen innan och blåsten höll i sig. Men vi tänkte att vi går en stund och ser vad som händer.

Början på Kebnekaise-vandringen

Första biten från fjällstationen upp mot toppen, är ganska flack. Det är fina vyer ut över topparna, som omsluter en och får en att känna sig ganska liten. Ganska snart övergår den upptrampade stigen till mer stora lösa stenar och lite utmaningar.

Untitled

Första utmaningen var att ta sig över en strömmande fjällbäck, ja utan att bli blöt om fötterna. Det var lite hoppande fram och tillbaka, och tungan rätt i munnen. Men det gick bra och vi kom över torra båda två. Camilla passade dock på att bada foten i omnämnda bäck på vägen tillbaka, men vid det laget orkade vi inte bry oss så mycket om saken.

Untitled

Västra leden – den vanliga leden

Om du undrar vilken led du ska gå för att så att säga ta den ”vanliga leden” upp på Kebnekaise, så är det alltså Västra leden som du ska vandra.

Untitled
Det där med midjebälte har alltid varit sexigt. Men vem bryr sig på leden! Här började utmaningen!

Bergen som syns i bakgrunden, det är dit du ska. Det är alltså inte Kebnekaise. Du ska bara runt och uppför dem. Den här bilden är tagen inte allt för långtid efter att vi började gå i regnet. Så rätt snart bättrade det på sig. Men färgen på himlen säger lite om molnigheten.

Mamma med barn på Kebenkaise

När vi rundat hörnet och började stigningen uppåt på riktigt. Längs en smal stig, som på vänster sida stupade brant ned mot en snötäckt bergsälv. Vi möter en del folk som kommer neråt, men vi väljer att inte fråga något. Vi vill se själva hur det ser ut längre upp.

Efter enstund möte vi två tjejer, också påväg nedåt. En av dem bär en bärstol på ryggen, med ett barn i. Just där vi möter de har vi precis hasat oss upp för en snöhalkig bit av berget där snön fortfarande inte smält trots att det är slutet av Juni.

På väg uppför denna backe funderar vi också på om denna snötäckta bit är den ”glaciär” som Daniel pratat om. Om den här biten som vi faktiskt avverkat rätt snabbt är den där ”första biten” som folk pratade om, innan man ska gå ner och sen upp igen. I så fall var ju inte det här så farligt. Och kom igen, det kom ju precis en mamma med barn på väg från Kebnekaise. Det här kanske vi grejar rätt fort! Träningen ger ju resultat som vi vet!

Untitled
Tungt uppför, brant på sidorna. Men det har klarnat upp lite och det här kan nog gå vägen!

Uppför, uppför och mer uppför

Så fel man kan ha;
Det var inte glaciären.
Det var inte första berget.
Det var inte lätt.

Strax började vi se krönet av det som vi trodde var första berget. Det som egentligen visade sig vara uppvärmningen. Vi stannade och tog lite vatten och fyllde på vatten i en flaskorna i en älv. Jag hade med två flaskor. Hatar att vara törstig.

Det blåste fortfarande rätt bra och regnkläder och mössa satt inte fel. Trots att jag bott flera år i Norrbotten, kändes det ändå lite galet med yllemössa i Juni.

Det första berget och mer snö

Tack vare sherpasen som hjälpt till att bygga på leden, är den nu säkrare att ta sig upp för. Daniel anser det vara fusk, men med tanke på vilken prövning det är ändå (beroende på väderlek förstås, vår var långt ifrån optimal) så tycker jag det är bra.

Först kom vi till denna bro, att slippa vandra i nollgradigt vatten mitt i en halv storm var jag ganska glad över. Jag tror trots allt att jag har mer förnuft än min kära sambo. Jag hade inte velat halka och åkt in under isen, ned för ett berg i nollgradigt vatten bland vassa stenar. Tack för bron alla sherpas.

Just när vi var där hade det dock varit rätt lugnt utan bro – vårfloden hade nog inte kommit än.

Över snö och is

Strax efter bron ser vi två killar sakta, med händerna i snön – ta sig över tillbaka ner mot bron. Här kommer en större snöutmaning en den som var innan. Vi blir osäkra på var de gick ut från snön och in på stigen. Eftersom det blåser så mycket är det svårt att se några stigar i snön, allting blåser igen. Vi konstaterar att det spelar nog inte så stor roll – vi ser ju trappan på andra sidan som vi ska till.

Trappan som vi ser från andra sidan snön – också byggd av Sherpas.

Först går det alldeles utmärkt. Tills vi kommer sådär 20 meter ut i snön. Där vi konstaterar att snön inte längre är snö utan hård, hård skare. Som dessutom är hal. Vi får använda tårna för att sparka ut hålrum i snön för att ta oss horisontellt framåt. Med händerna mot snön och berget och med ett väldigt, väldigt långt rullavstånd ned till botten.

Vilket vi snart får bekräftat.

Vätskebrist

Eftersom jag alltid är törstig har jag såklart en väska med lättåtkomliga vattenflaskor. Tyvärr är den storleken jag tagit med snäppet för stora och går inte på ett bra sätt att spänna fast i väskan. Inget problem när man går. Men tydligen om man halvkryper över ett berg. Ena flaska glider alltså dramatiskt ut ur väskan. Dunsar ner mot snön och börjar glida ned åt. Jag vrider mig snabbt så mycket jag kan och försöker fånga den. Och jag minns att tanken for genom huvudet, ska jag kasta mig efter den. Sådan tur var insåg jag att det var bättre att jag var kvar här uppe och flaskan där nere. Både jag och Camilla ser hur den får fart och åker nedåt, nedåt och hej då! Just där och då kändes det som taget ur en riktig äventyrsfilm, som urartar – ni vet när det där var sista flaskan vatten och nu går det utför!

Sådan tur var hade ju jag en flaska till – som jag sedan stoppade i säkerhet i ett annat fack!

Vi konstaterar att vi inte längre kan vara kvar här nere på den så kallade stigen, som inte längre finns. Vi måste försöka ta oss uppåt till vad som verkar vara en lite större stig. Vi börjar någon from av snö/isklättring. Camilla får halvt panik och jag, som inte på något sätt känner mig superbekväm, försöker agera lugnt och ta oss över till andra sidan och till trappan. Och ja, vi kommer ju dit. Med lite skrapat självförtroende, slitnare ben och mindre kaxig inställning. Skulle inte det här vara lätt?

Ingen återvändo

Väl över på andra sidan börjar de första riktiga diskussionerna kring om vi verkligen ska fortsätta. Vid det här laget ser vi Kebnekaise, alltså det berget vi verkligen ska upp för. Vid det här laget blåser det också ordentligt. Och är kallt och sikten på toppen ser inte bra ut.

Vi bestämmer oss att ge oss att fortsätta uppåt. Åtminstone måste vi ju försöka när vi kommit så här långt. Här någonstans börjar vi också inse att nu har vi gått för långt för att orka göra ytterligare ett försök att komma upp till toppen. Tidigare hade alternativet att vända ner och försöka imorgon igen funnits. Nu är det kallt och benen är slitna och vi inser att kommer vi inte upp på toppen idag. Då kommer vi inte upp den här gången. Vi kämpar på.

Untitled

Efter några meter till inser vi att lite mat i magen kanske vore klokt. Även om ingen av oss känner för det egentligen. Att ta av sig vantarna är inte lockande. Men vi äter varsin dubbelmacka med mjukost och dricker lite vatten, innan vi några minuter senare kämpar vidare uppåt.

När Kebnekaise tar en med storm

Berget vänder upp åt höger och det riktiga berget tar vid. Här ligger det snö över stenarna, stigen är brant och blåsten friskar i ordentligt. Det blåser liksom inte lite grann, det blåser ordentligt. Dessutom börjar mörka moln bygga upp sig i horisonten.

Vi kämpar på uppåt. Camilla ifrågasätter klokheten i att fortsätta och jag hävdar att ”nu kan vi ju inte vända!”. Jag inser, med molnen som bakgrund att – okej men upp till den här toppen ska vi i varje fall. Jag tänker inte gå ner nu. Med tanken att väl där, kanske det är mycket bättre!

Snart möter vi några stycken som är påväg nedåt. Med tanke på omständigheterna är det nu relevant att fråga hur det gått. Jag tar sats och frågar: ”Kom ni upp till toppen?” Tjejen med solglasögon ifrån vilka det hänger en isdroppe svarar. ”Nej, men nästan. Vi fick vända vid toppstugan. Vi träffade några guider som sa att vi inte skulle fortsätta. Det är inte säkert idag. Det blåser för mycket. Det går inte att rädda någon i det här vädret på toppen.”

Fan.

Untitled

Vi kämpar uppåt

Vi fortsätter ändå uppåt. Det är inte långt till första toppen. Vinden friskar i mer och mer ju högre vi kommer. Det är nästan storm känns det som. Nästan helt uppe möter vi ett gäng killar i helskägg, i vilka det hänger många, många istappar. De ser verkligen ut som tagna från en bergsfilm, som att de varit uppe på K2 – minst.

Jag frågar samma sak, tänker att de här ser ju i alla fall tuffa ut. ”Kom ni upp till toppen?” Jo då! Det gjorde de. ”Jaha, för vi mötte några andra som sa att de träffade några guider som sagt att man inte skulle gå upp! ”

Kom ni upp till toppen? Jo då! Det gjorde de. – Jaha, för vi mötte några andra som sa att de träffade några guider som sagt att man inte skulle gå upp! ”Ja vi missade guiderna, var där innan. Så vi gick upp till toppen. Men man ser ingenting. Det blåste storm, minst 20 meter per sekund och jo, det är riktigt brant på sidorna där. Så, haha, det var väl lite med livet som insats.”

Fan.

Att ta tunga, men förnuftiga beslut

Jag inser att jag blivit överbevisad. Att gå upp till toppen idag är ingen bra idé. Vi har minst 2 timmars vandring kvar upp på berget, minst! Innan dess måste vi ner för detta berg, Vierramvare – genom Kaffedalen och sen åter igen upp för Kebnekaise. Blåsten ökar, och molnen blir tjockare.

Vi tar fina bilder och njuter av utsikten – så gott det går med en bitterheten av att det var ju inte den här utsikten jag ville se!

Untitled
Vädret ändrar sig hela tiden – åt ena hållet ser vi detta.
Untitled
Åt andra hållet ser vi detta -på toppen av Vierramvare
Untitled
Men det var ju dit vi skulle!

Fortsättning följer…

Vandra Kebnekaise – Nikaloukta till fjällstationen – Del 2

10 juli, 2019

Del 1 av ”Vandra Kebnekaise” hittar du HÄR.

Som bekant flyttar Kiruna. Därför var den station som vi kom fram till tidigt på torsdag morgon, en tillfällig sådan. Vi tänkte att en kopp kaffe borde man ju åtminstone kunna få. I alla fall en mindre lyxig automat-variant. Men icke. Inget kaffe så långt lagret räckte. Det enda som hittades var en väntsal, men en toa utan papper och en mindre fräsch. Ja happ.

I väntan på Nikkaloukta Express

Det var en timme tills Nikkaloukta Expressen skulle avgå. Vi som varit oroliga för att missa den, eftersom vi åkte SJ var nu istället rastlösa. Efter en stund gav vi upp att sitta inne och gick istället ut. Där blåste det och temperaturen visade på runt 13 grader, och vi började inse att vår förhoppning om varmt väder kanske trots allt var lite hög. Men vi hade ju regnjackor med oss så det skulle nog gå fint. Solen lyste.

I väntan på Nikkaloukta Express

Tids nog kom bussen och vi slängde in väskorna under den och tog plats i den nästan fulla bussen. (Du som läser detta och ska åka framöver – observera att biljetten är giltig både tidigare och senare än själva avgången du bokat. Läs mer här.) Cirka en timme senare kom vi fram till Nikkaloukta. Porten till Kebnekaise-massivet.

Äntligen i Nikkaloukta

Väl där, med tanke på vår bastanta frukost bestående av två mackor med mjukost. Var behovet av mat, och framför allt kaffe stort. Med tanke på att Nikkaloukta Sarri, är det enda stället att äta på när du kommer fram så är såklart priserna därefter. Men, jag tycker faktiskt inte det var så farligt och med tanke på att den är en fräsch lokal, med bra lokal mat är det värt sina kronor att få en riktig måltid i magen innan man ger sig ut på leden. Renskav och potatismos, sallad, bröd och kaffe smakade riktigt fint och stärkte kroppen inför kommande äventyr.

När vi käkat klart, Camilla införskaffat ett par solglasögon (här finns en shop för diverse saker du kan tänkas behöva, eller glömt hemma!), fötter blivit lindade och blåsor tömts så konkades väskorna upp på ryggen för avfärd. Daniel hade sagt något om att hans väska vägt 16kg och att det varit tungt att bära. Jag vågade inte ens väga min väska på den tillgängliga vågen, bättre att inget veta tänkte jag. Och tur var nog det, för när jag vägde den när vi kom tillbaka vägde den 16 kg. Då var den alltså tömd på diverse mat, vatten och inte minst bar Camilla tältet tillbaka. Varför så tungt frågade Vandraren, på Instagram. Ja – ett enkelt Rookie mistake helt enkelt. Men vikten till trots gick det bra.

Vandringen från Nikkaloukta till fjällstationen

Vi började vandringen med den obligatoriska bilden under ingången till leden. Mot Kebnekaise.

Nikkaloukta till fjällstationen
Påväg ut på leden från Nikkaloukta till fjällstationen!

Här trodde jag mänskligheten slutade. Men så var faktiskt inte fallet. Efter 5 km vandring, där vi hade sällskap runtomkring oss bestående av andra som kommit med bussen samtidigt som oss, kom vi fram till Enoks i Láddjujávri. Här kan du äta, sova eller ta båten en bit fram på leden.

Det är alltså till Láddjujávri som du går om du planerar att ta båten. Båten gör att du sparar 6 kilometers vandring, av de totalt 18 kilometer som det är från Nikkaloukta till fjällstationen. När vi kom hit möttes vi av stark vind och hade jag inte haft flätan genom hålet i kepsen hade den flugit all världens väg. Håll i hatten blev ledordet för de närmaste kilometrarna.

Láddjujávri till fjällstationen

Med mycket packning på ryggen är det viktigt att vila axlarna ibland. Vi körde på 45 minuter vandring och några minuter vila – ungefär, hela vägen. Efter att vi lämnat Láddjujávri och vandrat vidare fortsatte vädret att vara fint.

När vi kom fram till andra sidan sjön, där båten anländer tog vi en liten paus och kikade på den ”väntstuga” som finns vid ”kajen”. Om det är ruskväder kan du alltså vänta inomhus tills båten kommer. Eller helt enkelt bara ta en rast här på din väg från Nikkaloukta till fjällstationen.

Nikkaloukta till fjällstationen
Houdinitröjans luva fungerar utmärkt som kepshållare vid behov.

När vi lämnat sjön bakom oss för de resterande 7 kilometrarna till fjällstationen möttes vi snart av mörka moln. När vi mötte ett par som sa ”ni går mot ovädret, det väntas snö” kände vi oss inte lika muntra längre. Snö – i Juni. Och sagt och gjort, inom bara någon minut började regnet falla. Ingen snö dock. Vi stannade snabbt, för att hålla oss torra och svidade om till regnkläder. Tur var väl det, för även om vi hoppades på att det var kortvarigt så visade sig så inte vara fallet.

Vandring i regn och blåst

Efter några kilometers ytterligare vandring piskade regnet i ansiktet och vinden och vattnet som rann över händerna gjorde att det kändes som en cykeltur utan vantar en regnig Novemberdag. Inte skönt.

Nikkaloukta till fjällstationen
Juniväder i fjällen

Tids nog, med mindre energi, mindre värme och mindre bra humör kom vi tillslut fram till fjällstationen. Här hade andra tältare sökt skydd i skogen för att få något sånär skydd från de kraftiga vindarna för att slå upp tältet. Enda nackdelen var att de nu tältade på en leråker.

Vi kom fram till själva fjällstationen, som består av ett hus med Restaurang, Reception, Butik, Bar och platser att sitta på. Här finns även toalett att tillgå. Bredvid ligger Servicehuset som har kök – som på ett vandrarhem, matplatser, torkrum, duschrum, toaletter, bastu och en butik. Varan ”varmvatten” var det dock väldigt dåligt om under vår vistelse. Med tanke på att accessen till Servicehuset kostar 250-350kr / 24h tycker jag faktiskt att varmvatten borde finnas. Nåja.

Tak över huvudet

Vi kom i alla fall inomhus – vilket var enormt skönt. I fjällstationen var det fullt med folk, inte bara vi som sökte skydd från vädret. Och vi satte oss på golvet en stund och funderade på vad tusan vi skulle göra ni då. Det enda vi hade i huvudet då var tak över huvudet. Vi betalade direkt för Servicehuset, vilket i efterhand kanske inte var vårt smartaste drag. Men det var skönt att kunna steka korv inomhus, ta en kalldusch och värma sig i bastun innan vi gav oss ut i tältet. Som vi för övrigt lyckades sätta upp under ett tillfälligt uppehåll (eller nästan) i regnandet. Vi hittade en bra plats bredvid en bäck, där det inte var så lerigt och det fanns lä. Dessutom fanns det många stenar från tidigare tältare att säkra tältpinnarna med.

Nikkaloukta till fjällstationen
Bild inifrån ett Servicehus där det ven runt knutarna

Beslutet att lägga stenar på samtliga tältpinnar var i efterhand ett mycket bra beslut. Nattens blåsande var inte att leka med. Jag har vanligtvis inte svårt att sova. Men i ett tunt tält tält, med hög luftfuktighet, i en tunn sovsäck (note to self: Den ÄR kall!) och med en blåst som gjorde att hela tältet betedde sig som en socka i en torktumlare så är det inte lätt att sova.

Efter torktumlaren

Vi vaknade (om det nu kunde kallas sova vad vi gjort under natten) med fina påsar under ögonen, klockan 06.00 när klockan ringde. Vår förhoppning var då att vädret skulle ha bättrat sig och vi skulle kunna påbörja vår toppbestigning. De hade varnat för regn lördag morgon och med tanke på allt blåsande tyckte vi det var lika bra att ge oss iväg i tid. Men när vi vaknade blåste det och regnade precis lika mycket som innan. Så vi stängde av larmet och vilade ytterligare ett par timmar innan vi gick ner till Servicehuset och käkade mackor med mjukost och drack pulverkaffe.

Vid 10-tiden kom vi dock iväg från campet, när det verkade bli bättre väder och vi påbörjade vår toppbestigning. Fortsättning följer.