Studentkäk – superlätt salamipasta

29 augusti, 2016

Hittade en lapp bland mina frysetiketter här om veckan. Jag har spart den där sedan jag flyttade hemifrån. Jag har växt upp med en mamma som alltid lagat mat, och även fast jag alltid engagerat mig, tyckt det varit roligt och varit med. Så hade jag i princip aldrig lagat mat helt själv, förutom på hemkunskapen när jag flyttade hemifrån. Jo, ibland faktiskt, när jag tänker på det. När mamma var på gympa och pappa skulle laga mat, vilket så snart det gick mer övergick till att det var jag som lagade mat. Jag tror alla var mest nöjda så ;)

Så idag har jag gjort ”Lätt lunch” som lappen förtydligar. Och ja den är verkligen lätt. Men god. Pasta, salami, tomat och ost. That’s it.

Superlätt Salamipasta

  1. Koka så mycket pasta du vill ha (blir det över kan du ju alltid göra en matlåda). Här valde jag Barillas fullkornspasta, den är faktiskt riktigt god, inte sådär torr som fullkornspasta kan vara.
  2. Skär upp salami (Jag älskar ungersk salami, typ Pick, det jobbiga är bara att ta bort den lilla papperskanten runtomkring.) Eller den lata vägen – ta ett paket färdigskivad, men gärna från charken, eller åtminstone en ”hård”, då den mer prickigkorv-liknande inte passar till rätten.
  3. Skär upp en tomat i skivor.
  4. Riv lite ost (eller köp ett paket färdigriven)
  5. Lägg pastan på en tallrik, stoppa in salami och tomat runtomkring, sprinkla över lite ost.
  6. Micra tills osten har smält ned i pastan och korven blivit lite ljummen.
  7. Kör lite nymalen svartpeppar över det hela.

Simpelt, gott och perfekt en lat måndag!

Studentkäk - superlätt salamipasta

Sen toppade jag konstverket med mammas egen inlagda saltgurka, gjort på min moster och morbrors egen odlade Västeråsgurkor. Fina fisken det!

Pasta och korv – i klassiskt studentmanér för alla som börjar plugga!

En liten fotnot: Enligt iForm så anses 150-175g kokt pasta som en ”normal” portion för en 65kg kvinna. Allt beror ju förstås på – hur mycket du tränar, vilken förbränning du har etc. etc. Själv vill jag alltid äta massa pasta så för mig var det bra att i alla fall någon gång kolla vad en ”normal” portion ser ut som. (Eftersom den där Danne inte är mycket att utgå ifrån då han äter som 4 ”normala” människor).  Den här rätten ovan är med säkerhet mer än 175g pasta, men å andra sidan är pastan den stora beståndsdelen i den här måltiden. ”Normalt” blir ju alltid svårdefinierat, för vad är normalt? Enligt iForm och Paulún 50-70g okokt eller 150-175g kokt pasta (och sen 150g proteinkälla och önskad mängd grönsaker). Den klassiska devisen; Ät allt, men inte alltid! Och idag blev det pasta – yummy!

Livsglädje – en tankeställare

28 augusti, 2016

Har från många hörn hört folk prata om Handen på hjärtat – podden, med Daniel Beijner, Daki Savic och Rodrigo Gonzalez. Så idag passade jag på att trycka in första avsnittet i öronen när jag tog en söndagspromenad. Första avsnittets läsarfråga, så konkret – Var hittar ni livsglädje grabbar? 

Där första svaret från grabbarna är:

”Jag kan med handen på hjärtat säga att – jag har aldrig upplevt riktig livsglädje, jag vet inte vad det är. När jag ser folk som går runt och är sådär filmiskt lyckliga – har jag bara lust att skrika håll käften.”

Kommentaren var så spot on och gjorde att jag där och då kände lite mer livsglädje bara för att det liksom blev legitimt att inte vara ”sådär filmiskt lycklig”. Jag bloggar ju uppenbarligen själv, och läser många bloggar, och vet att många gärna vill visa och intala sig om den där positiva, hurtfriska vardagen. Men face it – det är inte så jävla glam jämnt!

En kompis till mig lånade min mp3-spelare back in the days (när vi satt på en buss påväg från någon skolutflykt till Stockholm) och hennes kommentar var ”Så jävla deppigt Julia!”. Och ja, min musiksmak har nog alltid varit åt det hållet. Ju mer deppig/melankolisk/arg/sorglig låten är – desto bättre känner jag mig. Som att musiken förstår. Som att den suger ut det där svarta tunga som slöar ner en och gör att man vill gömma sig under en filt och komma ut till våren.

Livsglädje

Livets ringlande stigar

Killarna i Handen på hjärtat-podden konstaterade att man nog skulle tagga ner lite från den där strävan efter att känna livsglädje. För att livsglädje blir på något sätt övermäktigt. Och jag kan helt hålla med de om att jag nog helt saknar den där uppenbarelsen när man bara kan sätta sig ner och konstatera ”wow – så jävla lycklig jag är”. Med det sagt så håller jag också helt med dem i att jag många dagar är glad, skrattar och är allmänt nöjd med livet. Jag går inte runt och känner mig ”Gothig” rakt igenom, med rinnande smink och ett svart sinne.

Nej – dagen har faktiskt varit riktigt bra. Jag vill bara tillägga det. Det här är inte ett inlägg om hur synd det på något sätt är om mig. Det här är ett inlägg om att det är okej att inte vara sprudlande glad och nöjd med allting jämnt. Ångestdriven var ett uttryck som också användes i podden och ja – visst sjutton är det väl så. Jag fattar sällan mina beslut på saker som jag verkligen, genuint och med 100% glädje vill göra. Jag fattar de snarare baserat på vad jag absolut inte vill göra, eller vad som låter minst dåligt. Deppigt kanske, men har funkat i snart 28 år hittills. Och viss ibland är jag också hypad och exalterad över saker!

Gör saker varje dag som får dig att må bra. Vad det än må vara. En av killarna i podden sa att jag strävar efter lugn och ro. Och någonstans tror jag nog att jag också gör det. Trots att jag på ett sätt vill vara i epicentrum mår jag kanske ändå bäst där det är lugnt. Just nu med pendling mellan Stockholm och pulsen och Strängnäs och vinden i träden så känner jag mig rätt harmonisk. Jag har mycket på jobbet, det är då jag mår som bäst, men jag kan också komma hem på kvällen till ett lugn där jag inte förväntas göra något annat än att kanske dingla med benen vid bryggan och lyssna på träden. Kontraster – jag är nog lite kär i de!

Så återigen tack Handen på hjärtat – podden för inspiration till lite söndagstankar och känslan av att det är okej att inte vara så jävla super happy hela tiden!

Kräftskiva

28 augusti, 2016

Det verkade vara en helg då alla har kräftskiva den här helgen, och jag kunde ju inte vara sämre. Det blev inte heller sämre av att föräldrarna hade varit ute och fiskat kräftor i onsdagskväll/torsdagsmorse och fiskat upp en drös färska hjälmarekräftor. Ny kokta, och dilldoftande. De bjöd in mig på en mini-kräftskiva såhär på lördagskvällen. Inte mig emot!

Kräftskiva 2016

Prata skit, dricka vin (visserligen alkoholfritt då jag skulle ta mig hem också – men det är tanken som räknas!) och käka kräftor kändes som en helt okej helg i Augusti. Känns lite som att sommaren drar sin sista suck nu och att när vi kommer hem från Tokyo är det nog definitivt höst. Lite tråkigt att sommaren är över, men också mysig med höst, tända ljus och helt okej att mysa in sig inomhus.

Resten av dagen bestod av falu rödfärg – med andra orda att måla sista sidan på förrådet. Och nu är det gjort. Så jag har officiellt målat min första byggnad! Känns skönt att ha det överstökat. Nu återstår ju då hela huset till nästa år, men det tar vi efter vintern, så det blir ett annat års bekymmer. Nu ska jag njuta av hösten, köpa möbler och styla till det inomhus. Vår förhoppning är att när våren kommer ska det kännas hyfsat klart inne i huset. Helt klart blir det väl aldrig. Men i alla fall sådär så man känner att det liksom inte är något som direkt saknas i alla fall.

Nu checkar jag ut efter en lång dag. Imorgon ska jag ta sovmorgon och softa järnet. För att det är helg och för att jag kan! Kanske äta någon kräfta med – fick med ett gäng hem!