Veckans Yey och Nästa Hey – Kontroll och Julmarknad

18 november, 2018
Taxinge Julmarknad

Veckans Yey – Kontroll

Det sägs ju att vi kan ha väldigt mycket att göra utan att bli stressade, givet att det vi gör är sådant vi har kontroll över. När vi känner att de saker vi ska göra antingen ligger utom vår kontroll (alltså att det är någon annans ansvar) eller att det ligger utanför vår kontroll (vi har inte kompetensen att genomföra det) – – då blir vi stressade.

En intressant diskussion som jag lyssande på i Framgångspodden här om dagen var skillnaden mellan de krav som ställs på oss och det vi tror vi kan (vår upplevda kompetens). Det har visat sig att nästan alla upplever att de har en lägre kompetens än vad deras omgivning upplever att personen har. Vilket gör att omgivningen ställer krav i linje med den kompetens som de ser. Vilket alltså innebär att individen i fråga upplever att kraven som ställs är skyhöga – gentemot vad den uppfattar att den kan. Vilket vi då kan dra slutsatsen att det leder till stress.

På mitt utvecklingssamtal på jobbet i veckan, var mitt tydliga konstaterande att året hittills har varit som en berg-och-dalbana. Några bra saker, några dåliga saker och mycket osäkerhet – inte bara för att jag varit ”ny på jobbet”. Men den här veckan kändes det äntligen som att jag hoppat iland på en lugn strand, efter att ha färdats i en ranglig eka över stormigt vatten. Ön kanske är bebodd av illvilliga infödingar, eller av det mest tillmötesgående människor – det vet jag inte än. Men känslan den här veckan har varit att jag äntligen har hamnat tillbaka i kontroll. Så skönt!

Nästa Hey – Julmarknad

November har passerat mitten. Det är fortfarande varmt för årstiden utomhus. Men tankar om glittrande ljust i träden. Adventsljusstakar i fönstren, och små tomtar i huset börjar smyga sig på. De första julmarknaderna har redan dragit igång. Vi brukar försöka vara första dagen på Taxinge Julmarknad – för att det brukar vara ganska lugnt, och mysigt. Den här veckan hann vi inte med det. Men planen är att hinna med det i slutet av veckan som börjar imorgon. Det ser jag fram emot. Förhoppningsvis håller vädret upp, julmarknad i regn är aldrig så mysigt. Men jag tycker att julmarknad är en bra kick off på julkänslan. Köpa årets senap, en marsipangris och kanske lite karameller av Mariannelunds Karamellkokeri. Daniel är helt kär i deras fudge, och jag klagar inte heller – karameller i strutar, hur hög är inte mysfaktorn på det liksom?

Taxinge Julmarknad

Sen är det även en liten lokal julmarknad här i området på söndag. Så kanske hinner vi med två julmarknader på en helg. Så med andra ord blir det här sista veckan innan vi snöar in på julstämning. Kanske passa på att fynda julklappar på Black Friday?! Eller bara hålla i pengarna och inte överkonsumera massa saker vi inte behöver! Diskussionerna kring Black Friday är många – vad tycker du? Är det bra med rabatter, eller dåligt med köphets?

Klättra över hjärnspökena

15 november, 2018

I början av veckan fick jag feeling för att klättra igen. Daniel har fortsatt under året med en arbetskamrat, medans jag har lagt det lite på hyllan på grund av massa jobb. Men i ärlighetens namn hade jag också mentalt svårt att ta mig över läskigheten i höjden. Gillar inte alls känslan av att pulsen drar iväg bara för att jag klättrar högt. Jag är ingen som riktigt likställer mig med höjdrädd. Men 10-15 meter upp i luften hängandes på en vägg, tycker tydligen kroppen att nu får det fasiken vara nog. 

Idag var vi tillbaka på Klättercenter i Solna. Det stället där jag första gången verkligen kände att fan det här är ju läskigt. Innan hade vi bara klättrat på Klätterverket. Tagit grönt kort där och klättrat ganska enkla snälla väggar. På Klättercenter går det en snäll led, hela vägen upp till taket. Vet inte säkert höjden – men skulle tippa på runt 15 meter. Det läskiga är dock att den går på en kant, och avslutas med ett litet överhäng. Vilket gör att när man ska firas ner (eller trillar ner) så hamnar man en bit från väggen. Dessutom hamnar man liksom utanför väggen, eftersom det är en kant. Vilket gör att det vanliga repellerandet när man tidvis kan sätta fötterna mot väggen – inte fungerar. Alltså är man både högt upp – och långt ut!

Hjärnspökena

Idag klättrade Daniel precis denna vägg. En ny led. Men samma ställe som jag först insåg att klättring inte var helt mentalt smidigt. Utan en utmaning. Han klarade såklart leden och kom ner nöjd och glad och sa att det där är inga problem. Jag sa att  jag kanske inte klättrar hela. Kanske var det just att sänka ribban och ge mig själv okej att hoppa av om jag ville – som gjorde att jag klarade hela väggen. När jag närmade mig överhänget började händerna bli svettiga och pulsen hög. Men jag bestämde mig för att strunta i hjärnspökena och fortsätta uppåt. Jag bestämde mig för att inte titta ner. Och det gjorde jag inte. Jag bestämde mig för att lite på att om jag faller så är det inte värre än om jag vore längre ner. Jag gjorde med hjärnspökena som Anneli Pompe sa ”hej rädsla, dig känner jag igen”. Sen fortsatte jag. Hela vägen upp.

Det var ingen svår led. Det var det inte. Men den var en mental utmaning för mig och jag knäckte den. För det är jag stolt. Och taggad att klättra igen!