Det här sammanföll ju lite lägligt med mitt besök till PowerWomans inspirationsföreläsning kring triathlon – ja alltså att cykla Strängnäsrundan. Men jag och Daniel hade faktiskt diskuterat det här för länge sen och sagt att jo men det är en kul grej – är det fint väder cyklar vi.
Strängnäsrundan anordnas av Strängnäscykelklubb varje år och utgår från centrala Strängnäs – eller ja Strängnäs – city i Strängnäs – torget i Strängnäs – welll typ bara från mitten av Strängnäs du missar det inte… Distanserna var 25km, 65km eller 100km. Ända kravet för att ställa upp var cykel och hjälm. Check på den. Vädret var strålande – så vi rullade.
Ni som hängt med ett tag vet ju att vi på somrarna brukar rulla en 8 -10 mil på Öland. Så distansen finns ju i benen. Många av gångerna på Öland har det ju dessutom varit på damtrallor genom sanddynor. Så 65km asfalt lät ju inte så farligt.
Den lilla detaljen som vi inte tänkte på(eller inte jag i alla fall!) var att Ölandcyklingen brukar vara på en dag, men lunch emellan, glasspaus och chill. Strängnäsrundan var pang på 65km – Go! Och det var motvind och backigt och en många bra cyklister – och otränade vinterben.
Hade vi värmt upp innan? Ja på sätt och vis hade vi ju det. Vi hade cyklat till tävlingsstarten – bara det var 1 mil (samma mil som vi sen ultramöra fick cykla hem igen – med backar!). Men om vi snackar uppvärmning och prepp som i mil i benen under säsongen. Well not so much. Eller ja, inget alls faktiskt. Det var cykelpremiär för året. 65km. Vi kan säga att vi värmde upp för cykelsommaren ordentligt liksom!
Men vi kom runt. Fördelen med att det var tävling var att det fanns bulle, energidryck och banan (och kexchoklad om man nu gillar det) efter tre mil. Sen igen när det var dryga milen kvar till mål. (Där de som cyklade 100km swichade vidare). Jag och Danne startade sist i 65 kilometers gänget, och behöll sedan den positionen ända in till mål. Någon måste ju komma sist också – som det heter!
Efter typ 4,5 mil var jag helt förstörd när vi klättrat upp för en jädrans backe när jag redan var trött. Benen som känts så pigga i början – ja alltså superpigga – hade klappat ihop för dagen och rumpan ömmade som sjutton. Tur att det bara var två mil kvar liksom. Två freaking mil som kändes som de aldrig skulle ta slut. På pigga ben hade ju de där två milen swishat fram lätt. Med blyklumpar till benoch en rumpa som kändes som någon thaiboxare kört kick-challenge på var två mil allt annat än smärtfritt. Men pannben, pannben, pannben och lite mer energidryck och banan så kom ju även vi runt.
Medaljer, pasta med ketchup (är man sist får man klara sig utan sås tydligen!) och ett glatt humör igen fick avsluta min första cykeltävling någonsin. Nu kan det ju bara bli bättre!
