Om skilsmässor – vad händer egentligen?

11 maj, 2017

Ingen i bloggosfären har nog missat att Isabella Löwengrip, aka Blondinbella och hennes man Odd idag gick ut offentligt med att de skulle skilja sig. Efter att Isabella en tid ha pratat om att det ”är jobbigt hemma” var nog många läsare beredda på det besked som kom.

Jag sitter här just nu och känner mig oväntat påverkad av att läsa att en person jag egentligen inte alls känner, ska skilja sig. Den där imagen om det perfekta paret tycks aldrig stämma. Skilsmässan gör mig också påmind om personer i min närhet som antingen själva gått igenom en skilsmässa som den ena parten, eller som barn i en skilsmässa. Inget av det känns lätt.

Men det känns inte heller lätt, eller rätt, att vara kvar i en relation som inte fungerar. Som utomstående har jag lättare att förstå att när man levt tillsammans många år har valt olika vägskäl längs vägen och hamnat på vägar som tillslut går åt helt olika håll. Problemet är väl att man ofta inser att man tog en annan sväng än sin partner, alldeles för sent. För jag tror ju inte att någon faktiskt vill skiljas, speciellt inte om man dessutom gift sig och skaffat barn. Så vad händer egentligen?

Inte heller tror jag att någon som gått igenom en skilsmässa kan förklara för en sådan som mig, hur man undviker det. För jaja, bry er om varandra och jaja, lyssna på varandra och jaja alla möjliga klyschor.

Om skilsmässor - vad händer egentligen?

Vad jag däremot har svårare att förstå är just Isabella-Odds-situationer, när bröllopen inte var för långt bort och barnen fortfarande är små. Vad händer egentligen? Är det så att man sitter där i sin egen Porsche Panamera, gasandes längs motorvägen och inte förrens man passerar första skylten till Autobahn inser att den andra tog cykeln? Gör småbarnsåren att man kliver in i en annan tidsdimension och allting påverkar livet så mycket mer drastiskt? För hur kan man annars ena året älska varandra och säga låt oss skaffa en baby till, för att i nästa tidsperiod inte ens vilja var en del av den andras liv? Vad händer egentligen?

Sen mitt i denna röra kan man fråga sig om Alexander Bard kanske har rätt – är verkligen våra monogama Svensson förhållanden så 2017? Att barn är som Valium för karriären, och långa relationer som locket över den flammande elden – det verkar inte vara något vi bryr oss om.  För vilken människa i sina sinnens fulla bruk skulle själv ge bort alla sina timmar och välja bort sina egna valmöjligheter utan att tvingas? Tydligen de flesta av oss! Gör de oss lyckliga? Eller är det bara så vi har lärt oss att man ska göra?

0

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply