När simningen rann ut i sanden

Det är med vemod jag börjar inse att simsäsongen går mot sitt slut utomhus. Efter MC-semestern har allting annat kommit ivägen. Prioritering har varit på löpningen inför halvmaran och sena jobbkvällar har gjort det mindre lockande att simma. Jag simmar gärna sent in på hösten, men det får gärna vara ljust ute. Mörka vatten har även jag en respekt för. Skulle gärna natt-dyka, men föredrar att simma när solen strålar ner i vattnet och skapar lite djup.

Att få börja simma är en av de härligaste sakerna med våren. Att vattnet blir kallt och kvällarna mörka är en av de tydligaste signalerna för att hösten är påväg. Kanske kan vi säga att den är här? Vilket inte vore förvånande. Nästa vecka fyller jag år. Och då är det verkligen alltid höst. Så ja jag måste väl förena mig med sanningen. Ett annat tecken på att det är höst är mina morgonrutiner. När det inte längre är 30-grader inne kryper jag in i morgonrocken, tassar ner till köket och sätter på vattenkokaren. Gör mig en stor kopp thé och kokar gröt med äpplemos. Det är mysigt.

Jag har hållit mig ifrån att fylla på thé-förrådet under sommaren för att tömma det. Och nu är det verkligen tomt. Det finns lite misslyckat matcha thé från Japan kvar och kanske 2 koppar grönt thé. That’s it. I vanliga fall finns det fyrtioelva sorters thé hemma. Så det ska jag lyxa med att köpa framöver. Mysthé.

Vad händer med simningen i höst?

Men jag kommer inte lägga simningen på hyllan, även fast den rann ut i sanden under sensommaren. Nu får den snart flytta in i simhallen istället. Men först ska jag springa halvmaran i helgen. Sen ska jag fundera på hur höstens träning ska se ut! Men kanske hinner jag med någon mer ute-sim?!