Livsglädje – en tankeställare

Har från många hörn hört folk prata om Handen på hjärtat – podden, med Daniel Beijner, Daki Savic och Rodrigo Gonzalez. Så idag passade jag på att trycka in första avsnittet i öronen när jag tog en söndagspromenad. Första avsnittets läsarfråga, så konkret – Var hittar ni livsglädje grabbar? 

Där första svaret från grabbarna är:

”Jag kan med handen på hjärtat säga att – jag har aldrig upplevt riktig livsglädje, jag vet inte vad det är. När jag ser folk som går runt och är sådär filmiskt lyckliga – har jag bara lust att skrika håll käften.”

Kommentaren var så spot on och gjorde att jag där och då kände lite mer livsglädje bara för att det liksom blev legitimt att inte vara ”sådär filmiskt lycklig”. Jag bloggar ju uppenbarligen själv, och läser många bloggar, och vet att många gärna vill visa och intala sig om den där positiva, hurtfriska vardagen. Men face it – det är inte så jävla glam jämnt!

En kompis till mig lånade min mp3-spelare back in the days (när vi satt på en buss påväg från någon skolutflykt till Stockholm) och hennes kommentar var ”Så jävla deppigt Julia!”. Och ja, min musiksmak har nog alltid varit åt det hållet. Ju mer deppig/melankolisk/arg/sorglig låten är – desto bättre känner jag mig. Som att musiken förstår. Som att den suger ut det där svarta tunga som slöar ner en och gör att man vill gömma sig under en filt och komma ut till våren.

Livets ringlande stigar

Killarna i Handen på hjärtat-podden konstaterade att man nog skulle tagga ner lite från den där strävan efter att känna livsglädje. För att livsglädje blir på något sätt övermäktigt. Och jag kan helt hålla med de om att jag nog helt saknar den där uppenbarelsen när man bara kan sätta sig ner och konstatera ”wow – så jävla lycklig jag är”. Med det sagt så håller jag också helt med dem i att jag många dagar är glad, skrattar och är allmänt nöjd med livet. Jag går inte runt och känner mig ”Gothig” rakt igenom, med rinnande smink och ett svart sinne.

Nej – dagen har faktiskt varit riktigt bra. Jag vill bara tillägga det. Det här är inte ett inlägg om hur synd det på något sätt är om mig. Det här är ett inlägg om att det är okej att inte vara sprudlande glad och nöjd med allting jämnt. Ångestdriven var ett uttryck som också användes i podden och ja – visst sjutton är det väl så. Jag fattar sällan mina beslut på saker som jag verkligen, genuint och med 100% glädje vill göra. Jag fattar de snarare baserat på vad jag absolut inte vill göra, eller vad som låter minst dåligt. Deppigt kanske, men har funkat i snart 28 år hittills. Och viss ibland är jag också hypad och exalterad över saker!

Gör saker varje dag som får dig att må bra. Vad det än må vara. En av killarna i podden sa att jag strävar efter lugn och ro. Och någonstans tror jag nog att jag också gör det. Trots att jag på ett sätt vill vara i epicentrum mår jag kanske ändå bäst där det är lugnt. Just nu med pendling mellan Stockholm och pulsen och Strängnäs och vinden i träden så känner jag mig rätt harmonisk. Jag har mycket på jobbet, det är då jag mår som bäst, men jag kan också komma hem på kvällen till ett lugn där jag inte förväntas göra något annat än att kanske dingla med benen vid bryggan och lyssna på träden. Kontraster – jag är nog lite kär i de!

Så återigen tack Handen på hjärtat – podden för inspiration till lite söndagstankar och känslan av att det är okej att inte vara så jävla super happy hela tiden!