Här sitter jag 23:24 med trötta ögon. Juldagen är en sådan dag som ger mig åldersnoja. Varje år. Det har blivit så påtagligt att många av vännerna har skaffat familjer och firar typiska småbarnsjular. Tysta lugna dagar (eller vilket egentligen översätts till skrikiga och klibbiga) med julmust och nattning vid 20. Dagarna då shotsen radades upp på bardisken verkar vara över (för den här gången).
Jag tycker ju att julen är supermysig och med alla möjliga olika familjekonstellationer så verkar juldagen mer och mer gå mot att vara den obligatoriska 2:a julaftonen. Detta verkar gälla för väldigt många familjer runt om i Sverige. Hemvändardagen, det kanske det fortfarande är, men vi som spritt ut oss i Sverige och tydligen passerat 30-strecket (oh god) verkar ha svårt att samla ihop oss nu för tiden. De lediga dagarna man har, de prioriteras till annat.
Från fest till morgonrock
Som varje typisk festhögtid – juldagen, Valborg, och Midsommar till exempel får jag en dålig känsla av att ”softa runt”. En del av mig njuter till fulla muggar och tycker det är lugnt, skönt och mysigt. Den andra är mer som mattadoren i Ferdinand – sliter sitt hår och bryter sitt svärd och skriker men vaaarför inte klackarna i taaaaaket?!
Men nu sitter jag här. Klockan har blivit 23:32 och jag är ärligt talat redigt trött, och ja dessutom iförd morgonrock. Juldagen har firats som andra julafton. Men min släkt. Med Daniels familj. Och med promenader. Glasen har enbart fyllts med julmust och klockan verkar inte ens hinna passera tolv idag innan jag slocknat på kudden. Det har varit en bra dag. Absolut. Men en del av mig hade nog gärna firat den i en festlig klänning, med ett glas bubbel i handen och en tung bas i högtalarna. Tyvärr hade jag nog hängt med ett gäng 18-åringar, och glaset hade nog troligen varit fyllt med Xider. Tills jag hittar mitt sociala sammanhang, hittar ni mig här i fåtöljen. Iförd en svart morgonrock.
0
No Comments