Vid det här laget förra året var vi fortfarande lyckligt ovetandes om vad som skulle hända i världen. Jag hade precis börjat nya jobbet på Enequi och hade turen att få träffa de flesta innan Corona och Covid-19 var ett välkänt fenomen.
Nu sitter jag här ett år senare, men en ny Lampe Gras 214 på väggen (helt irrelevant men jag äger numera vad som verkar vara en designklassiker och det behöver ju ändå nämnas tycker jag), nedsjunken i min ”blogg-fåtölj”. Jag skjuter på det där träningspasset som jag ska hinna med innan Melodifestivalen (som jag aaaldrig hade sett för 15 år sen!) och njuter av fingrarna som knattrar mot tangenterna. Att få skriva precis hur och vad jag vill är ändå en frihet som jag längtar efter ibland.
Hur som helst. Poängen med det här inlägget var att Corona-pandemin inte bara fört dåliga saker med sig. Såklart är det hemskt med flera miljoner människor som dött och så många andra som själv lidit av sviterna av sjukdomen eller som av hjärtesorg efter anhöriga som lämnat jordelivet allt för tidigt. Men jag tror även att det finns en hel del liv som sparats pågrund av den här pandemin. Det kommer aldrig gå att räkna på. Men lika många som lider av ensamhet när social distansiering sker, lika många tror jag, precis som jag, lite i hemlighet njuter av lugnet och det faktum att jag faktiskt inte.behöver.göra.någonting. Vilket då ju såklart blir massa saker hemma men den ständiga pressen, oftast från mig själv – om att hitta på nya, roliga och actionfyllda saker – den har ju liksom helt uteblivit nu.
Kanske är det därför det nu kommer ett inlägg. Flera månader senare. När jag lugnat ner själen lite. För trots att det är ungefär tre miljoner saker att göra på jobbet så njuter jag ändå av helgerna hemma. I lugn och ro. I leriga gympaskor eller svettiga löpartights. Eller bara nersjunken med några överblivna pepparkakor i soffan. Det är inte så jädra spännande. Men det är balsam för själen.
Sen ska jag inte sticka under stolen att även jag börjar längta efter resor. Nya Zeeland som så länge stått högt upp på listan, den där Parisresan som vi skulle åkt på för flera år sedan, åka tillbaka till Mumintrollens hemland och kanske hälsa på gamla vänner, eller den där träningsresan som vi skulle gjort 2020 men som ja, av förklarliga anledningar inte blev av. Men din tid kommer som Håkan Hellström skulle säga. Vi kommer resa igen. Lite grönare hoppas jag.
Until Next Time – Håll ut och Håll avståndet och glöm inte njuta av avsaknaden av måsten!
0
No Comments