För tidigare delar i denna bloggserie om att vandra Kebnekaise se Del 1, Del 2, Del 3 och Del 4.
Så hade vi tagit oss ner igen från berget. Unnat oss en iskall dusch i servicehuset (eftersom varmvattnet var slut). Druckit upp champagnen för att dränka våra sorger i tältet och överlevt ännu en regnig natt i tältet.
Att ta sig hem
Regndropparna hade smattrat mot tältet hela natten. Vinden hade dock mojnat och var inte alls så aggressiv som natten innan. Utan att den på intet sätt hade avtagit helt.
Efter misslyckandet påväg mot toppen – Ja det var så det kändes, var inte motivation på topp att utforska närområdet. Vi hade fått tips om en dagstur till Sveriges blåsigaste punkt om vi hade tid över. Efter vad som kändes som Sveriges blåsigaste dag påväg till toppen tyckte vi att vi fått nog av blåsiga platser. Vi beslutade oss för att packa ihop och bege oss tillbaka mot Nikkaluokta. Det var dags att ta sig hem.
Regnet gav sig
Det slutade regna. Vi borstade tänderna i den porlande fjällbäcken precis utanför tältet. Vi andades in frisk fjälluft och laddade energi för att vandra tillbaka. Kanske skulle vi unna oss en tur med båten tillbaka, för att variera liksom.
Efter frukost bestående av frystorkad yoghurt (förvånansvärt gott!) och risgrynsgröt hivade vi upp fortfarande tunga ryggsäckar på ryggen och satte en fot före den andra mot Nikkaluokta.
Båtturen som blåste bort
Trots väl tilltagen tid började vi vandringen redan efter vårt tänkta schema. Vi var inte sugna på att missa den enda bussturen tillbaka till Kiruna senare samma dag. Så vi trampade på. Tänkte bättre att vara i tid än för sent. Två tidspessimister har en tendens att behöva många timmar för att ta sig fram.
När vi hade gått den första halvan från Fjällstationen till bryggan, där båten kunde ge oss en snabbare färd mot vårt mål – visade det sig att det fortfarande blåste. Självklart hade vi inte missat att det gjorde det. Men att det, nu när det lugnat sig rejält, fortfarande blåste så mycket att båtturerna hade ställts in, det hade vi inte räknat med!
Så vi fick traska vidare. Men det var ju egentligen planen hela tiden. Tur bara att vi inte hade förlitat oss på ett ”fast forward” då hade vi haft problem.
Carbonara vid bron
Vi bestämde oss för att gå tills vi enbart hade ett par kilometer kvar till Nikkaluokta. Där, när vi kom fram till bron, blev det Carbonara. Så gott med något riktigt att käka efter många timmars vandring.
Att försöka skölja ur kastruller i iskallt fjällvatten gick dock sådär. Och diska var vi inte sugna på. Vi plockade ihop och vandrade de sista kilometerna. Såg porten till fjällen, tog ett sista kort på leden. Där vi började – där avslutade vi.
Sen blev det fika i Nikkaluokta innan bussen tog oss tillbaka till civilisationen i Kiruna.
PS. Vi lyckade till och med träffa Miriam Bryant i hissen på Scandic. Och lyssna på både henne och Markoolio från fönstret. Det fönstret som hade kanon utsikt mot Kiruna stadsfestival. Så vi avslutade fjälläventyret med GT i baren och underbar norrländsk klang i öronen. Och så grämade jag mig lite över att jag lyckades glömma min enda kvarvarande vattenflaska på bussen. Men det, det är en diskussion om att inte haka upp sig på saker.
Jag hoppas att dessa blogginlägg om vår tripp till Kebnekaise (2019) kanske kommit till nytta för dig som funderar på att vandra. Eller som inspiration för dig som följer den här bloggen mer kontinuerligt. Lämna gärna en like om ni gillar den! Alla frågor är såklart välkomna i kommentarsfältet!
0