För tidigare delar i denna bloggserie om att vandra Kebnekaise se Del 1, Del 2 och Del 3.
De flesta glömmer att en bergsbestigning, vilket det faktiskt är att ta sig upp på Kebnekaise, innebär både att ta sig upp och gå neråt.
Ner kan tänkas lätt, eftersom det är just nedför. Men det finns en hel del men när det kommer till den saken.
Men 1: Neråt innebär en riktig påfrestning på knäna och benen. Det känns!
Men 2: Du har just tagit dig upp på toppen. Eller behövt vända innan du kommer dit. Det du har sett fram emot har precis inträffat, eller så är du rejält besviken. Oavsett är det bara den tråkiga biten kvar nu. Ner.
Men 3: Berg är snöiga. Det är rätt jobbigt att gå nerför när det är halt
Men 4: Vädret kan ändras. Även om du lyckades komma upp på toppen ska du även ta dig ner igen! Och sikt på berget är inget att vara säker på!
Vår väg ner
Efter att ha tagit bilder. Suktat efter berget på andra sidan. Och sedan vänt blickarna tillbaka nedåt, började vandringen tillbaka mot fjällstationen.
Det som uppåt hade varit läskigt brant – sådär som det kändes när man var liten och åkte en riktigt brant rulltrappa (eller kanske trappan till lustiga huset på gröna lund!), var nu en hal väg ned. Blåsten hade inte lugnat sig och molnen blev bara tjockare och tjockare.
Bara några 100 meter ner insåg vi att beslutet var bra. De röda prickarna som är målade på stenarna, som man följer för att hitta upp och ner längs leden. De hade nästan helt blåsts igen av snö och is. Och i ett hav av stenar är det inte lätt att följa en stig. Med sämre sikt hade det varit riktigt kämpigt.
När man blåser omkull
Jag är ju inte riktigt en person som ofta känner sig som Nasse i Nalle Puh. Inte en sådan som lätt blåser bort. Men på ett berg, med vindar från alla håll, med trötta ben, halt underlag och rullande stenar – där kände jag mig som Nasse.
Faktum var att jag faktiskt blåste omkull inte mindre än två gånger. Inte som att jag blev uppslängd och nedkastad. Men i steget, när någon sten rörde sig och man annars hade kunnat återfå balansen gjorde vinden att det var omöjligt och jag gled ihop i en hög. Två gånger.
Men vi kom ner från det brantaste berget. Sen, tog vi kort på trapporna som ledde ner mot snöpartiet, som vi inte såg fram emot att ta oss över igen.
Men från det här hållet gick det betydligt bättre. Vi tog rätt väg direkt och vi visste vad som väntade. Inga förlorade vattenflaskor heller.
Tillbaka över bron gick vi och ner mot den första stigningen. Nu när vi hade tagit oss ned den värsta biten och vi var rätt säkra på att resterande bit inte vore något problem ens i dimma, ville vi unna oss lite käk. Vi hade trots allt släpat med stormköket uppför berget, tusan om det inte skulle användas med!
Så det blev pasta och kaffe, kokat på bergsvatten i en gryta i berget. Jag erbjöd mig som frivillig att fixa maten. För trots att det var slutet av juni frös man ihjäl om fingrarna när man tog av sig vantarna i blåsten. Maten, och kaffet smakade mycket bra. Trots fiaskot på ”toppen”.
Och tror ni inte. Trots att det var juni, så bestämde sig de där mörka molnen för att det var dags för snö. Så det började snöa när vi åt mat. Någonstans där kändes beslutet att vända ännu mer vettigt. (Möjligen försöker jag fortfarande intala mig om att det var det enda vettiga. Vilket det ju var… Men är man envis så är man. Jag kommer väl över det någon dag!)
Resten av vägen till fjällstationen
Totalt tog vandringen, som inte ens ledde oss upp till toppen drygt åtta timmar. Från Vierramvare till toppen av Kebnekaise bör man räkna minst 2 timmar enkel väg, och i sämre förhållanden säkerligen mer. Så de 12 timmarna som anges som en uppskattning för att gå från fjällstationen till toppen av Kebnekaise och tillbaka är verkligen rimliga.
Jag kan ju inte uttala mig om hur det är i fint väder. Men med blåst, snö och dålig sikt så tar det helt klart så lång tid. Du går helt enkelt inte in några timmar om du inte har väldigt lätt packning, har bestigit massa toppar innan, eller har världens bästa bergsfys.
Så när vi väl hade käkat och gav oss vidare nedför så hade vi fortfarande någon timmes vandring kvar. Men om jag ska vara ärlig så har jag inte så mycket minnen från den. Alla andra intycken hade liksom tagit över då.
Ett gäng tjejer med stavar gick om oss, och sen gick vi om dem. Vi insåg påvägen ned att – aha det är därför man har stavar. Hjälper nog knäna lite. Men nej, jobbigare att släpa upp de. Några yngre killar med väldig fart gick också om oss, och sen tog de paus och vi gick om de. Sen tog en av tjejerna kisspaus i en snår, man tager vad man haver på fjället liksom! Själv var jag inte kissnödig på hela dagen. Det händer liksom inte! Jag är alltid kissnödig. Men ja, här behövde jag tydligen vätskan till att gå uppåt.
Att vara själv på berget
Alla de här människorna som dök upp när vi gick ner. Vart var de när vi var uppe på berget? Att stå helt själva på en topp mitt i ingenstans gör att man känner sig rätt liten. Alla dessa människor som dök upp på vägen ner. (Okej, de var inte såå många). Var kom de ifrån?
Vi kan konstatera att i naturen är man inte så kaxig. Vi insåg verkligen kraften i bergen. Jag insåg på något sätt varför det kallas att besegra ett berg. Charmen i respekten till vädret, vindarna, höjden och utsattheten.
Vi kom tillbaka
Sen badade Camilla skon i den omtalade fjällbäcken. Sen gick vi hem. Och duschade svinkallt servicehuset och käkade frystorkad mat i tältet. Och drack upp skumpan som vi skulle ha på toppen. Vi skålade för att vi kom ner igen med alla ben i behåll. Och möjligen lite som tröst för att berget besegrade oss denna gång.
3
No Comments