Browsing Tag

resa själv

Gå över berget till vattnet

16 januari, 2018

Nästan som ordspråket Gå över ån efter vatten, så gick jag idag över berget till vatten. Närmare bestämt till Gran Tarajal, grannstaden! Vattnet fanns ju liksom redan här… 

Anledningen till att det blev promenad dit istället för pass var denna. När jag gick och la mig igår trodde jag halva huset skulle blåsa bort. På ena sidan ser jag en palm som vickade åt alla håll i vinden och bladen slog. På andra sidan har jag inget fönster men dörren leder ut i en öppen korridor, där ven vinden och blad mot dörren. När jag vaknade i morse var det ingen skillnad. Att då gå upp innan solen stigit över horisonten för att göra yoga utomhus kändes ovärt. Jag ställde om klockan, lyssnade på blåsten och gick upp någon timme senare när solen var framme.

Jag bestämde mig för att det var en bra dag att göra den där utflykten till grannstaden som jag hade tänkte mig. Efter 4 dagar med intensivt tränande var jag lite omotiverad till svettiga träningskläder och pipande instruktörer. En dag där jag genuint fick bestämma själv var lockande. (Ensamvargens time out från egensemestern – ironin… )

Bergen på avstånd – en dag när vattnet låg stilla

Ganska snart efter att jag börjat gå uppför berget funderade jag på hur genomtänkt det var. Den blåsigaste dagen på hela resan och jag går upp på toppen av ett kalt berg. Grattis.

Inga vindmaskiner ”Carolastyle” behövdes uppe på toppen! Vissa bitar fick jag hålla handen för munnen för att kunna andas. Häftigt att naturen har sådana krafter! I det här landskapet behövde man dock inte oroa sig för att få ett träd i huvudet. Några sådana, eller något annat förutom sten, grus och någon 20cm hög torr buske, fanns det inte där uppe.

Efter balanserande över topparna i vinden  till andra sidan. Blev det en lugnare rundtur i stan och jag hann kolla på the locals som surfade i hamnen. Där vågorna var stora och sprutade vitt skum upp över trottoarerna.

Sen begav jag mig tillbaka, denna gången via landsvägen till Las Playitas. Men det var inte så mycket bättre det. Man är rätt trött i öronen efter att fått höra vinande runt de i typ 3 timmar. Varken med eller utan hörlurar gjorde någon skillnad! 

Tillbaka på hotellet blev det en fin, men inte så värst imponerande Ceasarsallad.

Efter lunch och en mycket välsmakande pinnglass i solen (och vinden) bokade jag en bana i olympiska poolen och nötte crawl i en timme. Så nu har jag fint badräktsbränna på ryggen!

Jag drar och surfar – att resa själv och lära sig surfa

13 juni, 2017

När surfsuget blir sådär stort att man spontant tar en vecka ledigt från jobbet och drar till Portugal. Jag önskar att jag skrev det här ifrån en solstol i just Portugal, men riktigt så spontan har jag inte lyckats blivit ännu. Även om det vore drömmen.

Däremot så hoppas jag få skriva från en solstol i Portugal om två veckor. Jag sticker nämligen till Ericeira söndagen efter midsommar och blir borta en vecka. Sol, vågor och sköna dagar är planen.

Att resa själv

Tillbaka till det där med att resa själv. För denna surfresa till Ericeira, Portugal gör jag just ensam. Jag borde tatuera in mottot Ska det hända någonting, så får man göra det själv. Och ju längre i livet jag kommer ju mer är jag tillfreds med tanken. Ser till och med riktigt fram emot att få åka en hel vecka på äventyr ensam. Bara det är lite adrenalinkick i sig liksom. Samtidigt som man inte behöver bry sig om någon annan, eller göra som någon annan vill. Å andra sidan får man lösa allting själv.

Jag ska åka på ett surfcamp med Lapoint och bo i Villa Lizandro, nära stranden, med pool och med gångavstånd till stan. Håller tummarna för fint väder och våtdräktsbränna!

Jag drar och surfar - att resa själv och lära sig surfa

Att lära sig surfa

Jag har fortfarande någon slags romantiserad bild av att surfa, om surf bums (it perfectly okay to look!) och hela livsstilen. Första vågorna i Byron Bay, Australien gav mersmak. Andra vågorna i Hossegor, Frankrike gav blodad tand. Förhoppningsvis blir Ericeira, Portugal tredje gången gillt för att officiellt ha fastnat. Min mobilbakgrund säger ”Saltwater cures all wounds” och än så länge har det aldrig slagit fel.

Det är inte lätt att lära sig surfa – det vore fel att säga. Det är dessutom fysisk tungt att kravla runt i vitvattnet. Mentalt krävande att tumlas runt i vågorna. Men det är värt det. Det är till och med värt kalla, fuktiga våtdräkter tidigt, tidigt på morgonen, fastän man är morgontrött. För lyckan av att fånga en våg toppar det! Känslan av att glida fram över vattnet är beroende framkallande. Därför ska jag åka igen. Lära mig surfa. Förhoppningsvis ordentligt på gröna vågor den här gången och inte bara rakt fram.

Jag ska åka själv – för jag längtar.

Jag drar och surfar - att resa själv och lära sig surfa

Nedräkningen har börjar!

Söndagskväll i Grand Canal Docks

22 februari, 2017

Efter att ha sprungit runt halva Dublin efter en mysig bokhandel (för vanliga fanns det ganska många!) så gav jag mig kvickt tillbaka till hotellet. Det var nämligen dags för ett besök till gymmets poolavdelning innan de stängde för kvällen.


Bild lånad från Clayton Hotels Leisure Club 

Det var inte fullt lika lungt som på bilden. Simskola för ett par barn, simträning för en till tjej, bäbisbad och parmys i en salig blandning. Alla iförda den fulaste röda och svarta nylonbadmössan som var obligatorisk. Det var skönt och gå i poolen för den var sådär varm och skön. Men det var å andra sidan rätt osoft när man simmade. Så nu förstår jag temperaturen i många badhus.

Efter att ha simmat en stund tackade jag för mig och gick upp och duschade på rummet. Där höll jag sen på att bli kvar. Var inte så sugen på att gå ut igen själv när jag väl torkat upp och myst ner mig med en bok. Men jag lyckades ändå samla krafterna och ge mig iväg. 

Gick till Grand Canal Docks, som låg precis runt hörnet. Det var som att komma till Dublins motsvarighet till Hammarbysjöstad. Modernt, fint och precis vid vattnet.

 

Där hade jag Yelp:at mig till en bra italiensk restaurang, typ finare pizzeria. Som skulle ha riktigt bra pizzor. Milano är en kedja i Dublin (Irland?) och jag kan inte annat än rekommendera den. Beställde en klassisk pizza med tomat, mozzarella (!) och pepperoni och la till lite svarta oliver. Succé, så gott.


Det närmaste pizzasallad de hade var Coleslaw, men den var supergod så jag var nöjd.

Beställde en Ale som hette Honey Dew till som också var god och en bra avslutning på en tjejhelg i Dublin. (Ja det var det ju, 1 tjej)


Så vill ni ha lite enklare käk in trevlig omgivning med utsikt både över köket och Grand Canal Docks så rekommenderar jag Milano som ligger där!

Sen packade jag ihop mig för kvällen och gick hem för att ladda inför två intensiva dagar på Googles HQ i Dublin.