Race report – Stockholm Halvmarathon 2018

Lördagmorgon tog jag och mitt crew (Daniel, mamma & pappa) tåget till Stockholm och Stockholm Halvmarathon. Vi lämnade väskorna på hotellet och gav oss iväg på olika uppdrag. Jag och Daniel för att hämta mitt startkit på Skeppsbron och införskaffa lunch.

Jag hade väntat mig lång kö vid utlämningen, men det var inte en kotte framför mig i min startnummerkö. Mycket bra arrangerat måste jag säga. Vi passade på att kika in Crafts nya kollektioner och spana in bansträckningen på den stora duken som fanns i startområdet.

Dagen till ära fick jag lov att besluta lunchställe, och vilket passade inte bättre än bra energi – utan matkoma, från Sally Voltaire och Systrar. Inte Daniels favoritställe kanske – men väl mitt. Lax och nudlar och kaffe. Perfekt pepp.

Klockan 14 fick vi tillträde till rummet, efter lite flörtande med personalen, och checkade in på Berns Hotell. Precis runt hörnet till kungsträdgården och skeppsbron där starten gick och precis över gatan från China teatern där kvällens event – Ghost, skulle äga rum. Om man inte har bra minne och dubbelbokar kalendern får man helt enkelt boka hotell smart!

En nervös tjej bytte om och fick några lugnande ord från pojkvännen och taggade med lagom mängd vatten och ett antal kisspauser. Klockan 15.10 lämnade vi rummet för att befinna oss på ett fullsmockat skeppsbron och slottsbacken några minuter senare. Detta är helt klart det största loppet jag varit med på – 12 000 personer, och jag var inte helt på det klara med var min startgrupp var. Men jag hittade ett stort D på en stapel och såg strax där efter 1.50 skylten, som jag misstänkte var i närheten av 2.00 pacrarna. Vilket det också visade sig som.

Starten

Klockan 15.30 gick första starten och eliten gav sig iväg från skeppsbron, in längs kungsträdgården och bort mot Mood gallerian, för att försvinna ner i tunneln och springa vidare mot kungsholmen via centralen en stund senare. Var 5:e minut skickades nästa startgrupp iväg. Och för oss som hamnat längst bort vid slottsbacken, nästan vid ingången till Gamla Stan vid parlamentet så dröjde det några minuter innan folk började röra sig framåt. Men alla var peppade. Jag knöt om skorna sådär 3 gånger, och lyckades stampa en stackars fellow löpare på foten. Men han log mest och såg ut att tänka att den där ser nervös/peppad ut. 15.45 gick startskotten för startgrupp D och jag tillsammans med 1.45 – 2.00 löparna gav oss iväg ut. Det var trångt i starten. Fanns inga enkla linjer att följa och svårt att hitta sitt eget tempo. Jag satsade på en bra tid och måste väl erkänna att det blev några hoppande steg framför fötterna på några. Och kanske lite vassa armbågar mellan varven. Men höll också på att bli fälld själv i starten, så var nöjd med att stå på fötterna.

När vi svängde ned i tunneln strax bakom Mood-gallerian sänktes farten rejält. 12 000 löpare som ska in i en trång passage, men nästan 90-graders sväng är inte supereffektiv. Luften i tunneln var också riktigt dålig och det kändes som att mest andas kolmonoxid. Pepp-bandet och discokulorna i mitten gjorde dock humöret lite bättre och snart såg vi ljuset i tunneln vid andra sidan.

Första delen av halvmaran

Efter en stund sprang vi förbi centralen och en skörd med människor som hejade och några som ringde i koskällor. Just det – jag beslutade mig i alla fall för att springa utan musik, och så här i efterhand var det ett bra val. Kunna höra allting runtomkring, alla hejar rop och dessutom känna att man själv inte är den som flåsar mest. Härligt.  En stund senare gjorde vi en svängom för att komma upp på bron över till Kungsholmen. Detta var en av de mest slitiga backarna på sträckan, och dessutom var det fortfarande mycket folk.

Strax efter detta sprang jag om Anna Wretling (PowerWoman) och Desiree Blomberg (Queen Blomberg), i sina fina PowerWoman-kläder lysa upp Stockholm Halvmarathon. Ångrade då att jag i sista stund valt ett annat linne än mitt PowerWoman linne (eftersom texten ändå inte syntes under nummerlappen) och struntade blygt i att vifta och ropa något käckt.

Därefter börjar kilometrarna flyta ihop. Jag kommer ihåg att första vattenstationen jag springer in i ligger nere längs vattnet. Att en peppande kille sitter med en egen högtalare och hejar längs vägen, och att en annan löpare möter oss påväg åt fel håll.

Innan vi lämnar kungsholmen står Sunmaid och delar ut russin. Käka när man springer? Man måste ju prova och efter dryga milen med nästan en hel kvar att springa satt lite russin inte helt fel. Vad gäller vätska höll jag mig till vatten hela varvet. Sportdrycken är så klibbig och jag gillar inte känslan i munnen när jag springer. Råkade ta fel i den första vätskestationen, men skvimpade det vara över handen innan jag insåg mitt misstag. Jag var ju klibbig om den handen ett bra tag sen!

Sista milen i Stockholm Halvmarathon

När dryga milen var passerad var det dags för den härliga backen uppför slussen. Vid det laget hade jag lyckats jaga ikapp 2.00 pacern som jag sackat efter en stund tidigare. Eller tja. Strax innan hade jag passerat 2.00 flaggan som en liten kille stod och höll utan för en av bajamajorna längs vägen, även en pacer måste lyssna när nöden tränger sig på. De var två stycken för varje tidsgrupp, så den andra pinnade på. Men för mig var det perfekt. Jag hade nämligen börjat tappa den första ur syne och det kändes mentalt tufft att försöka hänga på efter en del kämpiga backar. Men när denna andra pacer kom ut från toan såg jag illa kvickt till att ta rygg på honom, och följde sedan med precis bakom en bra stund. Vilket även gjorde att jag tog in på den första pacern.

Jag sprang hela tiden med min Suunto Spartan och trackade tiden och visste att vi låg på ett kilometertempo som var betydligt högre än det jag brukade hålla. Så jag kände mig glad när jag insåg att 2.00 inte var utom räckhåll ännu.

Väl uppe vid slussen och inne i Söder mötte vi delar av första startgruppen som nu var påväg in på upploppet. Det gav ny energi och jag pinnade på i motljus. Minns dock att jag kände att jag inte hade stenkoll på var vi sprang när vi började beta av söder. Energi gick till att ladda om inför de sista kilometrarna. Det var nog här efter slussen 1.2-1.4 mil om jag inte minns fel, som det var mest mentalt tungt. Mycket sprunget, men mycket kvar. Efter det började nedräkningen och det kändes som att nu är det inte långt kvar.

Hade inte tänkte mig speciellt mycket energi längs vägen, men när vi passerade gänget med Dextrosol satt de riktigt fint. Däremot diverse bananer, energibars och gels som fanns längs vägen klarade jag mig bra utan. Det var ju inte picknick vi var på.

Upploppet

När vi efter en bra stund på söder återigen vände hemåt, ner mot slussen kändes det riktigt bra. Tungt. Men bra. Jag försökte ta rygg på de löparna som såg starka ut. Hade en kille i svart linne som jag följt länge som vid det laget antingen hade sprungit iväg eller sackat efter. Jag såg en gymnisse som kämpade på och honom sprang jag faktiskt om.

Sen såg jag en tjej som jag tidigare sett sprungit i min grupp och som såg stark ut. När hon sprang förbi mig tog jag rygg och lekte cyklist och pinnade på som sjutton. Drog om i backen ned för slussen och spurtade sista kilometern in mot mål. Insåg dock att målet på skeppsbron, inte var målet på skeppsbron, utan att målet ju faktiskt var nästan inne vid kungsträdgården. Så jag fick slå av lite på spurten. Vart efter hon jag sprungit om återigen sprang om mig. Kände dock att benen var stumma och krampkänningarna som jag känt sista kilometrarna gjorde att jag inte krigade på lika hårt.

Peppen när man sprang igenom Garmins hejarklack var riktigt fin. När jag svängde vänster in över slottet såg jag att 2.00 pacern stod och vinkade vid målet. Yes, jag kan klara det! Heja heja ropade han på alla som kom in på startområdet. Jag släppte ut den sista energin och spurtade fram mot målet.

1:58:59, under två timmar på Stockholm Halvmarathon- riktigt nöjd med det resultatet!

 

0