Känner mig kluven idag. Förvirrad över hur någras liv idag inte fick fortsätta som det var tänkt. Ledsen över att någon kanske vaknade ensam idag. Och samtidigt målmedveten om att livet måste gå vidare.
Hur en förstelnad stad till största delen vaknad upp som en helt vanlig lördag idag. Med sovmorgon, långfrukost och sysslor som var planerade. Precis som här. Och så måste det vara. Vi måste fortsätta precis som det är som vanligt. Och för de flesta av oss är det precis som vanligt. Förutom det där sticket av oro, som drabbar oss alla i större eller mindre utsträckning. Men som gör att vi kommer vara lite mer vaksamma nästa gång vi går på fullpackade gator. Lite mer osäkra på om vi ska boka de där biljetterna som vi tänkt. Lite mer ifrågasättande till det ovanliga.
Men fortfarande är det kärlek som sprids på många håll. Förståelse. Det har kanske gjort oss svenskar lite mer förstående för krigszoner. Vi är inte en egen planet. Det kan hända här.
Men det rör också upp frågor som berör politk, integration, invandring, religion och gemenskap. Kanske har openstockholm gjort att vi önskar hjälpa människor? Kanske har attentatet gjort att vi ifrågasätter religioner än mer? Kanske har det fått oss att ifrågasätta religoner som koncept – oavsett ursprung ? Eller ifrågasätt människors ondska? Vem kan jag lita på? Det finns nog inget rätt eller fel – men vi måste lyssna på varandra, ifrågasätta och inte acceptera. Det gäller oss, dig och mig, såväl som andra.
Låt oss fundera den här helgen – ha flaggan på halvstång, hålla tysta minuter och krama om varandra. Men sen hörni – sen går vi vidare i vardagen – lite klokare och mer medvetna om att krig inte är lösningen!
