Browsing Category

Tankar

Det där med ljudböcker – vad fan är grejen?

25 juli, 2017

Som en skalbaggsvärm har de invaderat Sverige. Tagit över varenda pelare på Stureplan och kvadratmeter på bussarna. Infiltrerat sig i i radioreklamen och som en igel sugit sig fast på de mest irriterande ställena. Storytel, Nextory, Bookbeat. Eller iTunes, Adlibris och Biblioteket.  Överallt är de. Ljudböckerna.

Det där med ljudböcker - vad fan är grejen?

Det där med ljudböcker – vad fan är grejen?

Ärligt talat har jag alltid varit fientligt inställd till ljudböcker. Läsa är ju liksom en bok, med tryckta sidor, känslan mellan fingrarna, myset i fåtöljen och glädjen i att välja ut ett exemplar i bokhandeln.

Sen hade jag ett ex som älskade ljudböcker. Han lyssnade jämt. Alltså jämt. Och plöjde kopiösa mängder böcker. Som han dessutom påstod sig läsa. Hrmpf… ”läsa” som att det var det han gjorde. Nej tack.

Någonstans i ett svagt ögonblick lovade jag väl att jag skulle ge det en chans. Jag började lyssna på Da Vinci-koden. Jag hade en lång bussresa framför mig och insåg att läsning på bussen så många timmar skulle bli jobbigt. Så jag lyssnade. Och lyssande. Och lyssnade. Och det gick sååå sakta. Det kliade liksom i benen av att bara lyssna på den släpande rösten som malde på, kapitel efter kapitel, sakta, sakta, sakta.  Men kom igen då! Liiite snabbare kan du väl prata tänkte jag för mig själv.

Sen kom vi väl fram med bussen och vi kom dessutom hem igen. Och jag var inte ens i närheten av att vara klar med boken. Jag gav upp, la ljudböcker som fenomen på hyllan för att samla damm, och hade inga planer på att någonsin plocka ned det igen.

Kan man ens säga att man läser ljudböcker?

Ja, frågan kan ju debatteras. Rent krasst så läser man ju faktiskt inte böckerna. Utan lyssnar på böckerna. En ljudboksfantast kan ju å andra sidan hävda att man ju faktiskt säger att man läser böcker när man är liten, och någon högläser en bok för en. Så ja, det kommer nog få fortsätta vara en obesvarad fråga.

Så ljudböcker är bara skit?

Hade du svarat mig för bara någon månad sedan hade jag med säker stämma sagt att Absolut, totalt meningslöst! Men. Jag är inte så säker på saken längre. Eller. Alltså. Jag måste ju till och med ge mig till känna med att … nej… det kanske faktiskt inte bara är skit med ljudböcker. (Aj det gjorde ont att skriva.)

Hur började det här egentligen? Varför har jag ändrat mig? Och vad är bra då?
Jo, alltså. Som bekant pendlar vi ju några timmar per dag. Musik i all ära. Men när man hört Pretty Girl med Maggie Lindemann hundrafyrtioelva-gånger är inte ens den bra längre. Lite intellektuell stimulans vore ju faktiskt bra. Vanligtvis brukar jag sluka Podcast. Men jag och Daniel har inte samma smak där. Så ljudböcker. Kunde det vara något? Kunde jag orka ge det en chans till? Kanske, kanske fanns det de ljudböcker som inte var så förbannat sega. Så låt oss prova.

Jag laddade ned en av de där ovan nämnda apparna. Förundrades över utbudet, både på svenska, engelska och i E-boksformat (digitala böcker att faktiskt läsa). Och vi bestämde oss för Steve Jobs biografi på engelska. 24 timmar lång. Dear lord. Och vi började lyssna. Den var faktiskt inte alls sådär seg som jag kom ihåg Da Vinci-koden som. Och intressant.

Sen skulle jag ut och springa och hade ju liksom sett den där ”Born to Run” – boken som jag velat läsa. Kanske skulle pröva med den i lurarna? Sagt och gjort. Den blev det också och ut i löpspåret.

Sen skulle vi ju måla huset på semestern. Det är ju rätt tråkigt att glo in i en vägg i flera timmar. Kanske kunde jag fortsätta lyssna på Born to Run, den var ju ändå rätt intressant.

Nu är den slut. Jag har dessutom plöjt mig igenom halva Omgiven av Idioter stirrandes in i Faluröda väggar. Det är nästan så att jag måste säga att det är suveränt att ha tiotals-timmar av örongodis redo för diverse mindre roliga andra aktiviteter, som kräver fysisk närvaro, men inte nödvändigtvis hundra procents mentalt fokus.

Så här är jag. Ljudbokshataren som konverterat. Blivit förälskad i historierna och ser fram emot flera dagars målande. Där jag får gå in i min egen värld och vara aktiv i sinnet och röra kroppen samtidigt. En fenomenal blandning för den rastlöse.

*Roman slut*

Veckans Yey och veckans Nay – Nynäshavsbad och sociala djävlar

16 juli, 2017

Veckans Yey – Nynäshavsbad

Äntligen var det dags för tjejhelg på Nynäshavsbad som jag sett fram emot. Som alltid kändes det långt bort i tiden när vi bokade och sen svischade veckorna förbi och det blev dags.

Tänkte tillägna spa-dagarna ett eget inlägg – men måste ju ändå passa på att lyfta upp det som veckans Yey. För det är ju inte helt fel att spendera fredag och lördag med tjejkompisen, med ett glas rosé i handen, spanandes utöver havet och nedsänkt i en varm pool. Nope – it’s not!

Vy från Nynäshavsbad

 

Veckans Nay – Sociala Djävlar

Ibland blir jag bara så trött på mig själv. Den där biten i mig som bara vill sätta mig i ett hörn med en bok. Jag har alltid haft den och kommer troligen alltid ha den. Den där anti-sociala biten som inte alls går ihop med den där sociala biten. För jag vet ju att när jag kommer med ett gött gäng människor, hänger, garvar och hittar på roliga saker. Då trivs jag ju! Ändå drar jag mig från det ibland när jag får valet.

Som igår. Daniel undrade om vi skulle bjuda över några och grilla. Den sociala delen i mig jublar och bara ”Ja! Grillfest! Let’s go!” medans den där eremitiska delen bara ”Nej! Men palla, då måste jag ju engagera mig i massa samtal igen!”. Sådan tur är känner jag ju till den och svaret blev ”Ja, såklart vi ska!” och det blev ju supertrevligt.

Så veckans Nay tilldelas helt enkelt de där sociala djävlarna som sitter på axeln och bara ”Neeeej, oooorka!” Som jag måste brottas med! Om de bara kunde vara tysta. Jag vet ju att de har fel, inte alltid, men oftast. Och jag skriver det här därför att jag vet att jag inte är ensam om de här sociala djävlarna.

Så nästa gång du känner dig sådär anti-sociala event – fråga dig själv: Är det jag, eller mina sociala djävlar?

Sociala djävlar

Träningsveckan har rullat igång

11 juli, 2017

Trots fortsatt rött märke på benet så börjar nu kroppen svara bättre på träning igen. Får fortsättningsvis köra lugnt när det gäller sådan som är påfrestande på benen. Så som löpning.

Men idag tog jag första löprundan sedan, ja midsommar. Men det känns som jag haft uppehåll så länge eftersom hela våren kantats av strul med knät. Men jag fortsatte på samma linje som i midsomras intervaller med 2,5 minut löpning och 2,5 minut gång. Inte världens mest krävande pass. Men okej när benet är som det är. Verkade i alla fall fungera bra – ta i trä – för både ben och knän. Utan knäskydd.

Hade egentligen tänkt mig att pröva ut nya löparskor i år, typ på löplabbet. Eftersom jag sprungit i Asics Kayano sedan typ 2008. Vilket slår mig är typ 10 år ! Så börjar bli dags för att se vad som egentligen är bäst för mig. Men eftersom löparsäsongen varit i princip obefintlig i år så blir det nog till att köpa ett par Asics till innan dess. De jag har nu har liksom gjort sitt. Och dessutom överlevt Ultimate OCR – vilket får ses som en bravad! (Tvätten efter OCR-loppet gjorde susen, ser ut som nya, tyvärr har dock både sulan och bakkappan passerat bäst föredatumet…)

Träningsveckan har rullat igång

Däremot så har jag just nu verkligen en mental kamp mellan ”jag har varit sjuk”, ”knät har varit paj”, ”jag har tappat all vardagsmotion”, ”jag hinner inte med thaiboxningen” och ”jag är överlag gladare”, ”glass är gott”, ”matlagning är roligt” och ”förra årets klänning sitter inte alls så bra”. Jag inser ju att hälsa sitter i mer än att resåren inte viker sig i träningsbyxorna (if you know, you know!). Att hälsa sitter i att röra sig för kroppens skull – inte för vem fasiken som nu kom på storlekar på kläderna. För även om den tajta klänningen är just tajt så är det verkligen inte så att jag borde ha största storlekarna på kläder.

För nej, så stor är jag faktiskt inte. Att jag har 42 i de flesta damstorlekarna är faktiskt lite galet. Visst det finns 44 ibland, och ibland upp till större storlekar. Men någon som jag borde inte ha Large eller 42 när världen ser ut som den gör idag. Visst tar jag mig i en 38:a ibland. Men för det mesta är den alldeles för kort i armarna, för att inte tala om att jag skulle spräcka den över ryggen. Jag tänker på alla som faktiskt är större än mig och hur frustrerande det måste vara att hitta bra kläder. För det vill jag faktiskt ge en liten applåd till Lindex som valt att ta bort sin plus-size kollektion och helt enkelt förlänga den vanliga upp i storlekarna. Helt rätt! Det behövs idag! Och ger alla kvinnor – oavsett storlek- möjlighet att köpa den där tröjan de vill ha!