Jag tittar mig i spegeln idag. Trött, men nöjd över dagen ler jag åt mig själv. Jag möts av rökaktigt gula tänder, trots att jag inte rökt en ciggarett i mitt liv. Mina halvgula tänder. Och där på den högra framtanden ser jag jacket. Trots att det är ett estetiskt ”flaw” så gör det mig glad. För det är mitt jack och det berättar en historia.
Det får mig att tänka på vårkvällar i Luleå och öl i baksätet på en gammal nostalgisk Volvo av det fina slaget. Och gropar i vägen. Om någon undrar vad som vinner om man sätter glasflaskor mot emalj, så vinner glasflaskor. Jag har prövat.
Det får mig att tänka på krulliga pojkar, kamaxlar och samiska istappar. På koddrottningar, korta förare och intensiva men underbara månader. På ett universitetsprojekt som alltid kommer finnas med i mina glada minnen. Vilket gäng. Vilket underbart fint jack i tanden.
Sen har vi ärret på vänster pekfingerknoge, och faktiskt på långfingret med om man tittar noga. De berättar om en för sen ankomst till skolan. Om bakdäck som slirar över den där stora stenen vid slutet av grusgången, om en mamma som plåstra om och en cykel som sällan stod still. Om en barndom där ärr symboliserar något fint. Jag önskar alla barn kunde vara säkra på att ärr är något fint.
Eller gropen i vänster smalben. Precis där på mitten, avlångt och sen på mitten av ärret ytterligare ett. Som en grop. Min grop. Ärr som berättar om en skolgång med raster, balanserandes på trästänger och stenar i en cirkel. Om sår som kanske borde sytts, men som bara plåstrades om. Vitt skinn eller vita ben. Ingen vet, ingen kommer någonsin veta.
Eller det där lilla ärret under foten. Från okänt objekt på stigar mellan bungalows – barfota med sanden mellan tårna. Semesterns där alla kvitton som skrevs på ön dedikerade till den lilla blonda filuren istället för till hennes föräldrar. Hon visste alla vem det var. Ärret berättar fortfarande sin historia.
Dina ärr är din alldeles egna sagobok. Bara du kan läsa den, och den berättar fantastiska historier, om du ger den tiden att dela med sig.
1