Ett pulsande Stockholm, en full bar, glada människor och klirrande glas. Rusande aktiekurser, karriärval och svarta kostymer.
Vyn över en frusen sjö, vinden i träden, knastret under skorna, knarret i huset och mörkret som smyger runt träden och omsluter allt.
Extremerna.
Att hitta lugnet genom att ena stunden fara fram som ett yrväder mot ett oändligt sorl av röster, för att i nästa stund krypa in under en filt, lyssna på tystnaden och inte interagera med någon.
När rörelse är det enda som är konstant.
När ron i kroppen endast infinner sig om jag vet att jag är på väg någonstans. Kanske inte nu, men snart, sen, alltid.
Extremerna.
När tankarna slungar strategier, förbättringar och utveckling likväl som vackra ord, lust och gräddiga bakelser.
När industribilder blandas med höstlöv, ljusprismor och snöfall.
Extremerna.
Intervallpass och badkarsstunder.
Vita dukar och långkok.
Boxning och körsång.
Acceleration och stillhet.
Extremerna.
Att leva mellan extremerna. Att hitta glädjen i mörkret, mörkret bland ljusen och tryggheten i rörelsen.
0