Vi kan fortfarande se tillbaka på den där våren 2007 när vi insåg hur nära studenten var och hur mycket saker vi ville göra. Hur vi maxade den där våren och sommaren. Och hur jag fällde en och annan tår över att ta mitt pick och pack och flytta till Luleå. Men inget skulle ju ändå vara som förr. För alls spreds vi åt olika håll från Luleå i Norr till Kalmar i Söder. Men de där tre åren tillsammans kommer jag för alltid bära med mig med glädje. Att byta klass till er måste varit ett av de bästa besluten jag tagit. Tack!
Skål för då, nu och framåt
Sen sågs vi ändå ganska mycket under de kommande åren. Men fester, juldagsfiranden och spelkvällar. Men ju mer vuxna vi blivit och vi spridit ut oss än mer, och det nu dessutom finns ett och annat barn och bebis med i bilden är det inte lika lätt att ses. Jobb, resor och måsten. Vuxenlivet.
Men här om helgen lyckades vi. Lyckades boka in alla på samma ställ. Back to the crime scene. ReUnion!
Varje gång förvånar det mig så mycket, hur det känns som igår fast det var 1,5 år sedan jag såg många av er. Att samtalet visst kanske börjar lite stappligt men snart rinner på som en självklarhet. Hur vi plockar upp där vi avslutade. Skrattar åt gamla goda minnen som bara ni minns, och babblar ikapp sådant som hänt.
Vi höjde en och annan skål för då, nu och framåt. Det kändes dagen efter. Minst sagt. Man är ju inte 20 längre. Det stod ytterst klart på söndagen. Men det är ju faktiskt inte ReUnion varje dag direkt!
För 15 år till
Nästan halva livet har ni funnits med nu. Helt galet egentligen. Till och från, då och då, men alltid med på ett hörn. I ett sms, i ett grattis eller som ett gott minne. Nostalgisk, javisst. Men att bubbla högt som lågt, lätt till tungt med er igår gav mig energi.
Nu håller jag tummarna för minst 15 år till.
När man inte tagit ett enda foto vet man att det varit en mycket lyckad kväll utan minsta behov av att stirra i en mobil! Så bjuder på den här godingen från 2007. Vi står fortfarande starka!
No Comments