Mitt första Marathon – att springa Jönköping marathon

24 Augusti 2019 var det dags att springa mitt första marathon. På agendan stod Jönköping marathon. Något som hade förberetts med 26 veckors intensiv träning för att vara redo. Redo för mina första 42195 meter. De fick bli i Småland.

Smålänningar må vara kända för att vara snåla, men när det kommer till att supporta under lopp är det ingenting de snålar på. Ironman Jönköping är känt för sin bra atmosfär och att ”staden är redo”. Just ”staden är redo” är Jönköping Marathons slogan och ja – det var den verkligen.

Jag var redo för marathon

Det var jag med. Många veckor med främst 4 pass löpning i veckan. Månader av mil under fötterna. Slitiga, varma sommardagar och nästan hela söndagar spenderade på långpass. Skulle det vara värt det? Hur långt är egentligen 4,2 mil i känslor? Hur skulle det gå?

Runt visste jag att jag skulle komma på ett eller annat vis, om inget oförutsett hände som ledde till skador. Man vet ju aldrig när det gäller längre distanser. Men jag hade redan avverkat 3,4 mil som längst på långpassen och kände mig ganska säker på att med bättre vätskekontroller och mer energi skulle 4,2mil var överkomligt. Men hur mycket jobbigare skulle de där sista dryga 8 kilometrarna vara?

Fredag – dagen innan Jönköping Marathon

Eftersom loppet gick i Jönköping var jag tvungen att åka hyfsad tid hemifrån Strängnäs. Detta eftersom jag behövde hämta upp nummerlappen innan marathon-expot stängde för kvällen. Min bästa supporter, Daniel som dessutom lovat att agera taxi hem, hade däremot ett möte på eftermiddagen som jag var tvungen att vänta ut. Sen bara det av mot Jönköping.

Vi kom dit i tid och det var inget problem att hinna till Expot. Vilket för övrigt var ganska folktomt vi den tiden – skönt att slippa köer, det hade jag förväntat mig. Efter en promenad fram och tillbaka till marathon expot på kanske 2 kilometer var det dags för kvällsmat.

Jag hade funderat och konstaterat att en burgare nog skulle vara bra uppladdning. Bröd och kött men inte lika mastigt som en pizza. Och eftersom jag kände mig själv rätt skulle jag vara nervös på morgonen, plus att starten gick vid 09 och jag kunde därför inte bälga i mig en jättehotell frukost. (Snyft, pannkakorna har nog aldrig sett så goda ut!)

Uppladdningen inför loppet blev därför på den restaurang som Google upplyste oss var en av Jönköpings bästa hamburgerställen, nämligen Bada Bing. Och de två ganska kräsna hamburgar-specialisterna var inte besvikna. En mycket bra uppladdning inför Jönköping Marathon!

Efter burgare och Sprite (inte sprit!) blev det promenad hem och tidigt i säng! Morgon löpning har ju aldrig varit min grej så jag insåg att det åtminstone vore en fördel om jag var relativt pigg!

Dagen D – Lördag och Jönköping Marathon 2019!

Klockan ringde strax efter 06.00 på en lördag. (Herregud!) Men frukosten öppnade 06.30 och min plan var att käka frukost då för att sedan gå upp på rummet och halvslumra en timme till innan det var dags att dra på sig kläder och dra iväg till starten. Sagt och gjord, upp tidigt och ner till frukosten.

Där var jag inte själv och det var tydligt att jag inte var ensam om varken tidig frukost planerna eller marathon planerna. Matsalen var fylld av löpare, men det var fortfarande relativt lugnt. Men man kunde känna spänningen i luften. Det vi hade preppat för i många månader var det snart dags för.

Vid 08 började jag byta om till löparkläder, nåla fast nummerlappen och preppa gels i mitt flipbelt. Det här med gels var ganska nytt för mig. Jag hade köpt 4 st i marathon expo (efter att i förhand kollat att de fanns där!) att pröva något helt nytt under ett marathon avråddes starkt från alla håll. Det gjorde jag inte heller utan hade prövat gelen under tidigare pass. Men bara en, och bara en gång. Att trycka 4 st under ett lopp var jag inte säker på hur jag eller min mage skulle reagera på. Så jag bestämde mig för att bara ta med 2 stycken, det fick helt enkelt räcka. Ville inte släpa runt på fler heller.

Marathon-starten

Klockan 09.00 var det dags för start, så strax efter 08.20 gick jag mot starten. Hade valt ett av samarbeteshotellen och nära och bra var perfekt. Hade dagarna innan loppet köpt ny sportbh då de andra jag haft hade sjungit på sista refrängen. När jag känner hur trycket över brösten plötsligt försvinner strax innan startområdet sjunker modet (detta är alltså ett bra tryck om man har bröst att släpa runt på!). Sådan tur var visar det sig att jag bara failat med att knäppa den översta haken och problemet är snabbt löst. Phju.

Efter att hela bron vibrerat med hoppande löpare under uppvärmningen (som jag för övrigt inte lyckats hitta någon info om trots försök) börjar sekunderna ticka ner mot start. Starten, precis som målgången sker på bron över munksjön. En maffig start, en maffig målgång. Och pang så går starten.

Jag som har tränat ett marathon program med slutresultatet 4-4.30 timmar totalt väljer att lägga mig i startgruppen 4.15. Utmanande men inte omöjligt resonerar jag som vet att mina 3,4mils pass bara de låg runt den tiden. Skam den som ger sig.

Första milen – Jönköping Marathon

Första milen och främst första kilometrarna är, precis som på många lopp, trång och lite hetsig. Att starten börjar på en bro, som sedan leder in på en tunn cykelbana nästan 2 kilometer innan det blir lite bredare gör inte trycket mindre. Jag försöker hitta ett spår med tycker det är jobbigt att hitta mitt tempo i virrvarret av ben och flåsande gubbar. För jo, det är mest män här – som typ överallt annars där jag råkar befinna mig. Men visst det finns en del brudar med. Några riktigt grymma!

Efter 2-3 kilometer känner jag att den här farten är väldigt låg. Pacern börjar nämligen sakta ned efter att ha knatat på rätt bra där i trängseln för att hålla sig i takt. Jag överväger hur jag ska göra och bestämmer mig för att släppa på. Jag vet att jag kommer bli trött framöver så bättre att satsa på att dra 2 stycken ganska snabba mil för att sedan kunna chilla lite mer på slutet. Gå en kilometer, springa en var liksom det många av mina sista kilometrar på träningen landat i. Idag hoppas jag på bättre prestationer men inser ändå att farten kommer gå ned. Så bättre att skaffa lite avstånd. Bygga marginal till pacern. Han jag vill komma i mål innan. Det hade varit en dröm. Men jag tvivlar på att det går….

Första milen är ganska flack, förutom på slutet där det börjar gå uppåt. Jag vet att Jönköping Marathon sägs vara kuperat, men vad har jag att jämföra med. Jag är törstig och börjar redan fundera på det här med vätska. Var det dumt att förlita sig på det som finns längs vägen. Var 5e kilometer borde ju räcka. Efter ett tag dyker vätskestationen upp jag sveper en vatten och en sportdryck. Ett koncept som jag sedan håller hela loppet ut. Kissnödig, nej då? Törstig efter – o ja!

Andra milen – längs Vättern

Första och andra milen smälter ihop, vet inte riktigt var den ena slutar och den andra börjar. Men efter några backar upp, och några backar ned och ut på en stig över ett gräsfält springer vi sakta ner mot Vätterstranden. Skorna smeker grusvägen ner mot vattnet och det är skönt att få lite paus från asfalt, jag vet att det kommer bli flera mil sådant framöver.

I nerförsbacken ned mot Vätterstranden försöker jag släppa på, utnyttja gravitationen och hitta fart när man kan tänker jag. Spara benen, nja, en annan gång! Jag kommer ikapp vad som ser ut att vara en bandykille, eller kanske fotboll eller ja… någon annan sport än löpning i alla fall. Jag tar rygg på honom och han har ett bra, utmanande tempo, perfekt. Älskar att vara den där jobbiga som plockar ryggar på folk under lopp. Sugas med lite och känna att jag inte tänker släppa.

Vi kommer ned på asfaltsvägen längs Vättern och jag har ett gäng runt mig som springer i mitt tempo. Perfekt – lite egna farthållare tänker jag. Tills jag helt plötsligt pekas åt höger, när de svänger åt vänster. Attans, de är halvmara-löpare och svänger nu av för sista kilometrarna upp på bron igen. Nå jag bara dryga två mil kvar då! Mitt lilla crew är helt plötsligt borta och jag är verkligen helt själv på en lång, lång sträcka längs Vättern. En äldre dam knatar på kanske 100 meter framför mig. Hon har nog sprungit några maror för även om jag försöker trycka på lite håller hon avståndet. Ja ja, jag får väl ligga här bak i min ensamhet. Så mycket för draghjälp tänker jag och håller åt höger för att springa i det lilla gruset vid sidan av vägen. Benen börjar redan kännas lite slitna.

Tredje milen – nu bär det uppför

Tanten håller avstånd, men jag kommer i kapp lite annat folk framför och någon kommer upp bakifrån. Jag försöker hänga på men det är slitigt. Helt plötsligt ser jag Daniel stå och heja efter kanten. Visst att människorna vid piren gav energi men här blir det verkligen en boost. Jag slänger en slängkyss åt honom, och gubben bredvid Daniel ser otroligt nöjd ut. Energin trycks ner i benen och jag springer upp för slänten med nyfunnen kraft. Snubben som kom upp bakom mig lämnar jag kvar efter, och det är det sista jag ser av honom det här loppet. Skönt!

Jag kollar även bakåt ibland efter farthållaren för 4.15 tempot men honom ser jag ingenstans. Också skönt. Någonstans runt mellan 1 och 2 mil passar jag även på att trycka i mig en av mina cola gels. Klibbigt värre men skönt med lite mer energi. Kommer behövas idag. Klockan har nu blivit runt 11 och det börjar bli ganska varmt. Solen skiner och det är en fin Augustidag.

Några kilometer efter 2 mils skylten börjar det gå uppför. Först lite små backar, sen brantare backar. Sen ser jag tanten gå och tänker att det kanske är en bra idé hon verkar ju ha koll. Sen ser jag en drös andra löpare gå uppför en riktigt brant backe. Jag gör detsamma. Många avsnitt av marathonpodden gör att jag vet att gå i backarna kan vara en bra idé. I mitt tempo sliter jag nog mer på benen än jag vinner tid på att jogga uppför.

Efter en riktigt brant backe och första promenaden tänker jag att det är skönt att backen nu är gjord. Men det är innan jag vet att hela mil tre är mer eller mindre backig. Upp och ner och ut på landsvägar. Fin utsikt men sega ben. När ena vätskestationen bjuder på saltgurka blir jag glad – gud så gott. Käka pickles när man springer, ja tydligen – saltet var välbehövt!

Strax innan har en man sprungit upp bakom mig och sagt ”hej” och jag hejade tillbaka. Han drog lite, jag drog lite och efter saltgurkan kommer jag ikapp honom igen. Saltgurka var bra bränsle alltså! Jag springer om honom och inte förens efter målgången ser jag honom igen. Känner igen honom och utbrister i ett ”bra jobbat”. Kändes som en kompis där efter vägen, trots att vi egentligen inte sagt någonting.

Mil 4 – upploppet

Precis som det sagts det är efter tre mil som ett marathon börjar. Jag får väl helt enkelt vara benägen att hålla med. Alla backarna under tredje milen har sugit rejält. Sportdryck, gels, vatten och saltgurka börjar kännas som en äcklig blandning i magen och tanken på den sista gelen är inte så lockande. Mer socker – blä. Men jag känner att jag behöver den om med milen kvar mot mål är det dags. Mer klibb men också en dos till med energi.

Något mer som ger energi är Ironman gänget som står precis innan backen ned mot stan igen. Som noterar mina PowerWoman shorts, hejar grymt bra och ser till att jag återigen utnyttjar farten nedför backen.

Åh just ja. Den där farthållaren för 4.15 han kommer ikapp mig strax efter 3mils-skylten, minns inte exakt vart, men efter saltgurkan och innan backen ned mot Tännsticksområdet. Då är ni med va! Inte? Okej, hur som helst. Han kommer upp bakom mig och jag tänker inte släppa, inte direkt i alla fall. Så jag springer bredvid honom. Han är själv och det känns som jag fått en personlig tränare. Folk hejar glatt och vi springer på några kilometer sådär. Vi plockar upp en annan kille längs vägen och vi tre kör på. Men sen kommer det en uppförsbacke och jag känner att jag borde släppa. Så jag gör det. Hej då 4.15. Kanske ses vi igen?

De sista kilometrarna

Benen är stela, det går fasiken inte snabbt och en tjej med ultrafart kommer springandes om. Var kom hon ifrån? Hur kunde hon vara sådär snabb om hon fortfarande låg bakom mig? Frågorna är många. Jag kommer igenom en hejar zon och min nummerlapp med namnet Julia på gör att jag få lite extra hejarrop och lite boost mot målet. Jag ser bron och tänker – yes äntligen! Kom igen nu inte långt kvar!

Här någonstans springer jag om den kille som joinat mig och 4.15 pacern en stund tidigare. Hej då! Honom ser jag också vid målgången senare. Skönt i alla fall att inte heller han orkade hela vägen tänkte jag. Liksom lika bra att ta någon annan med i fallet. (Sportsligt eller hur!) Efter en stund springer jag ifatt (eller vad man nu gör efter 4 mils löpning…) en kille som ser helt slut ut. Han håller på att luta sig mot ett träbroräcke och ser ut som han tänker ”att nu får det fasiken vara nog!”. Jag utbrister i ett ”kom igen nu!” och känner att jag får energi av att ge energi. Han tittar på mig trött men börjar springa. Killen håller sedan ett bra tempo och jag känner att mitt ”kom igen nu” faktiskt var precis de han behövde. Härligt.

Och där kommer bron! Det är precis det jag behöver. Kom igen! Längs kanten sitter folk och käkar pizza i parken, jag ser löpare som är betydligt snabbare än mig i målområdet. Jag ser bron närma sig. Men…vad nu då. Nej! Vägen fortsätter under bron och jag inser att jag måste springa runt den där cykelvägen där vi började. Aja det är bara någon kilometer kvar säger klockan, så farligt är det inte. Ser inte för långt ut. Så jag letar upp lite krafter och försöker hänga på en tjej som satsar sista sträckan. Vi kommer runt och ser bron från andra hållet. Yes!

Men, nej! Inte här heller! Återigen slingrar sig vägen bortåt, ut på en parkeringsplats och bort så jag inte längre ser bron. Bara massa studenter som verkar ha inspark i parken. Jag lyckas i alla fall springa om några och tänker nu jädrar ska jag trycka på. Jag såg 4.15 farthållaren springa upp på bron nyss. Så långt efter är jag inte. Tryck på nu Julia det kan fortfarande bli en bra tid!

Så kommer jag runt hörnet, ned för en backe och äntligen ser jag det riktiga upploppet. Upp för vägen där man möter de som ska springa den sista biten upp i parken, stackarna tänker jag. Sen hittar jag de sista krafterna och gör en förvånansvärt pigg spurt in i mål.

4:19:01

Det är mitt första marathon. Jag kom in väl under fem timmar. Jag sa att jag skulle vara nöjd om jag kom i mål. Helt nöjd om jag kom in under 5 timmar. Och riktigt supernöjd om jag möjligen lyckades göra 4:15. Det blev inte 4:15 men det var i alla fall betydligt närmare 4:15 än 5:00. Så jag är mer än nöjd. Jag vill göra det här igen!

2