Hur hade jag peppat mig själv till rörelse som liten?

Rörelse är ju superviktigt. Hur skulle jag fått mig själv att förstå det som liten?

Jag var verkligen den där ungen som älskade att sitta hemma och läsa en bok. Krypa ned under filten och mysa. Eller leka inne med mina barbiedockor. Hade väl egentligen ingenting emot att vara utomhus, var med i Mulle och Strövarna (som är innan scouter i princip).

Jag har också alltid älskat, verkligen älskat vatten, jag kunde bada i timtal. Lite hull gjorde också att jag kunde bada desto längre än min bästa kompis som var smal som en sticka och skakade efter 2 minuter. Men stackarn försökte verkligen. Vi skrattar fortfarande åt när vi hade badat på landet och hon hackade tänder så mycket att hela bryggan skakade. Men jag frös inte. Aldrig.

Visst uppskattar jag fortfarande att mysa ned mig i soffan under en yllepläd och läsa en bok, se en serie och käka goda saker. Allt annat vore en förnekelse. Men, jag har också förstått glädjen i att röra sig. Främst känslan efteråt av hur bra man mår. Eller gemenskapen som man får när man tränar tillsammans.

Jag funderade därför häromdagen på hur hade jag peppat mig själv till rörelse som liten – till mer rörelse? Jag tyckte liksom promenader var sååå tråkigt, och jag var kass på att springa. Jag undrar om jag hade kunnat tycka simning var roligt, eftersom jag älskar vatten. Eller om de tidiga morgonarna och tävlingar på annan ort hade skrämt iväg en liten försiktig unge som jag var?!

Kanske skulle jag hållit i Judon, som jag höll på med när jag var 12. Där var ju ändå mitt första steg in i kampsporten. Där jag nu så tydligt har hittat hem. Samtidigt som jag ju verkligen uppskattar friheten i löpning, open water simning eller simträning i bassäng på egenhand. Gymmet fungerar när jag har motivation och landsvägscykling är ju helt okej som omväxling.

Om jag uppfostrat mig själv – hade jag tvingat iväg mig mer fast jag egentligen inte ville? För att jag på något sätt skulle fastna i idrotten? Eller hade det fått motsatt effekt? Hur får man ett stillasittande barn att förstå att röra på sig inte är av ondo?

Det finns ju egentligen bara ett sätt att börja uppskatta rörelse. Det sättet är samma för både barn och vuxna. Det är att börja röra sig. Kontinuerligt, tills man en vacker dag saknar rörelsen om man inte fått den. Först då kan man få in rörelse som en mindre kämpig del i vardagen.

Den där rösten som säger att det kommer bli jobbigt och att man borde sätta sig i soffan istället, den kommer finnas kvar. Men rösten som säger hur skönt det är efteråt, känslan som vi blir beroende av och den hela tiden krympande tröskeln att ta sig över – kommer göra det lättare och lättare att lyssna på träningsrösten istället.

Har du några tips – hur peppar man ett barn som inte vill röra på sig till frivillig rörelse. Hur bygger man ett mönster som man kan ta med sig in i vuxenlivet?