Träning och risker

Ibland blir det påtagligt tydligt vad det är man utsätter sig för – med träning och risker. När egentligen tycker att man gör ganska vardagliga saker. Inledde måndagsmorgonen med att Joanna Swicas bild från helgens cykeltur dök upp i mitt Instagramflöde. Den skakade min Måndag endel, och jag har inte lyckats släppa den.

Inte för att jag känner Joanna personligen, men jag har ändå träffat henne på en föreläsning, fått en kram och följer henne dagligen på Instagram och bloggen. Hon är ett pro och nästa vecka var tänkt att hon skulle vara med på Ironman i Kalmar. Vill ni veta vad jag pratar om så kika in på hennes blogg här.

Än så länge är det oklart exakt vad som inträffat för oss som följer Joanna, mer än att det handlar om en allvarlig cykelolycka. Men cykel i hög fart och den bilden säger det mesta. Enkla saker kan gå extremt fel. Även om man är jädrigt bra på det man göra.

När verkligheten slår till

När vi var i Järvsö hade de räddningsövningar i backen, utanför hotellet. Jag fastnade en bra stund och tittade på när sjukhuspersonalen skulle ”rädda” en som slagit huvudet i en sten, och en som brutit ett ben/höft. Det var en utmaning i backen.  Spännande när det var på låtsas, inte så underhållande om det hade varit på riktigt.

Downhill mitt i skogen med stenar och träd – ja det kan också gå illa om det vill sig. Eller bara mountainbike i skogen. Eller något så enkelt som att gå till affären. Livet hänger på en skör tråd, vi måste ta hand om den.

Men jag tror inte heller på att gå runt att vara rädd. Jag säger som Annelie Pompe ”Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte leva” och det är något jag tänker fortsätta leva efter. Saker kan hända, det gäller att avväga riskerna. Men jag måste ju erkänna att min craving för en racecykel blev lite mindre. I skogen finns det åtminstone inte plåtlådor med motorer.

Skickar styrkekramar till Joanna – och en tanke om att ta hand om er själva till er andra, man vet aldrig vad som händer imorgon. Kärlek!