Vandra Kebnekaise – Toppbestigning – Del 3

Du hittar mer om vandringen till Kebnekaise i Del 1 och Del 2.

Klockan 10 gav vi oss som sagt iväg från fjällstationen. Det som såg ut att vara bättre väder, visade sig snart inte vara det. Regnet kom tillbaka direkt, om än inte lika kraftigt som dagen innan och blåsten höll i sig. Men vi tänkte att vi går en stund och ser vad som händer.

Början på Kebnekaise-vandringen

Första biten från fjällstationen upp mot toppen, är ganska flack. Det är fina vyer ut över topparna, som omsluter en och får en att känna sig ganska liten. Ganska snart övergår den upptrampade stigen till mer stora lösa stenar och lite utmaningar.

Första utmaningen var att ta sig över en strömmande fjällbäck, ja utan att bli blöt om fötterna. Det var lite hoppande fram och tillbaka, och tungan rätt i munnen. Men det gick bra och vi kom över torra båda två. Camilla passade dock på att bada foten i omnämnda bäck på vägen tillbaka, men vid det laget orkade vi inte bry oss så mycket om saken.

Västra leden – den vanliga leden

Om du undrar vilken led du ska gå för att så att säga ta den ”vanliga leden” upp på Kebnekaise, så är det alltså Västra leden som du ska vandra.

Bergen som syns i bakgrunden, det är dit du ska. Det är alltså inte Kebnekaise. Du ska bara runt och uppför dem. Den här bilden är tagen inte allt för långtid efter att vi började gå i regnet. Så rätt snart bättrade det på sig. Men färgen på himlen säger lite om molnigheten.

Mamma med barn på Kebenkaise

När vi rundat hörnet och började stigningen uppåt på riktigt. Längs en smal stig, som på vänster sida stupade brant ned mot en snötäckt bergsälv. Vi möter en del folk som kommer neråt, men vi väljer att inte fråga något. Vi vill se själva hur det ser ut längre upp.

Efter enstund möte vi två tjejer, också påväg nedåt. En av dem bär en bärstol på ryggen, med ett barn i. Just där vi möter de har vi precis hasat oss upp för en snöhalkig bit av berget där snön fortfarande inte smält trots att det är slutet av Juni.

På väg uppför denna backe funderar vi också på om denna snötäckta bit är den ”glaciär” som Daniel pratat om. Om den här biten som vi faktiskt avverkat rätt snabbt är den där ”första biten” som folk pratade om, innan man ska gå ner och sen upp igen. I så fall var ju inte det här så farligt. Och kom igen, det kom ju precis en mamma med barn på väg från Kebnekaise. Det här kanske vi grejar rätt fort! Träningen ger ju resultat som vi vet!

Uppför, uppför och mer uppför

Så fel man kan ha;
Det var inte glaciären.
Det var inte första berget.
Det var inte lätt.

Strax började vi se krönet av det som vi trodde var första berget. Det som egentligen visade sig vara uppvärmningen. Vi stannade och tog lite vatten och fyllde på vatten i en flaskorna i en älv. Jag hade med två flaskor. Hatar att vara törstig.

Det blåste fortfarande rätt bra och regnkläder och mössa satt inte fel. Trots att jag bott flera år i Norrbotten, kändes det ändå lite galet med yllemössa i Juni.

Det första berget och mer snö

Tack vare sherpasen som hjälpt till att bygga på leden, är den nu säkrare att ta sig upp för. Daniel anser det vara fusk, men med tanke på vilken prövning det är ändå (beroende på väderlek förstås, vår var långt ifrån optimal) så tycker jag det är bra.

Först kom vi till denna bro, att slippa vandra i nollgradigt vatten mitt i en halv storm var jag ganska glad över. Jag tror trots allt att jag har mer förnuft än min kära sambo. Jag hade inte velat halka och åkt in under isen, ned för ett berg i nollgradigt vatten bland vassa stenar. Tack för bron alla sherpas.

Just när vi var där hade det dock varit rätt lugnt utan bro – vårfloden hade nog inte kommit än.

Över snö och is

Strax efter bron ser vi två killar sakta, med händerna i snön – ta sig över tillbaka ner mot bron. Här kommer en större snöutmaning en den som var innan. Vi blir osäkra på var de gick ut från snön och in på stigen. Eftersom det blåser så mycket är det svårt att se några stigar i snön, allting blåser igen. Vi konstaterar att det spelar nog inte så stor roll – vi ser ju trappan på andra sidan som vi ska till.

Trappan som vi ser från andra sidan snön – också byggd av Sherpas.

Först går det alldeles utmärkt. Tills vi kommer sådär 20 meter ut i snön. Där vi konstaterar att snön inte längre är snö utan hård, hård skare. Som dessutom är hal. Vi får använda tårna för att sparka ut hålrum i snön för att ta oss horisontellt framåt. Med händerna mot snön och berget och med ett väldigt, väldigt långt rullavstånd ned till botten.

Vilket vi snart får bekräftat.

Vätskebrist

Eftersom jag alltid är törstig har jag såklart en väska med lättåtkomliga vattenflaskor. Tyvärr är den storleken jag tagit med snäppet för stora och går inte på ett bra sätt att spänna fast i väskan. Inget problem när man går. Men tydligen om man halvkryper över ett berg. Ena flaska glider alltså dramatiskt ut ur väskan. Dunsar ner mot snön och börjar glida ned åt. Jag vrider mig snabbt så mycket jag kan och försöker fånga den. Och jag minns att tanken for genom huvudet, ska jag kasta mig efter den. Sådan tur var insåg jag att det var bättre att jag var kvar här uppe och flaskan där nere. Både jag och Camilla ser hur den får fart och åker nedåt, nedåt och hej då! Just där och då kändes det som taget ur en riktig äventyrsfilm, som urartar – ni vet när det där var sista flaskan vatten och nu går det utför!

Sådan tur var hade ju jag en flaska till – som jag sedan stoppade i säkerhet i ett annat fack!

Vi konstaterar att vi inte längre kan vara kvar här nere på den så kallade stigen, som inte längre finns. Vi måste försöka ta oss uppåt till vad som verkar vara en lite större stig. Vi börjar någon from av snö/isklättring. Camilla får halvt panik och jag, som inte på något sätt känner mig superbekväm, försöker agera lugnt och ta oss över till andra sidan och till trappan. Och ja, vi kommer ju dit. Med lite skrapat självförtroende, slitnare ben och mindre kaxig inställning. Skulle inte det här vara lätt?

Ingen återvändo

Väl över på andra sidan börjar de första riktiga diskussionerna kring om vi verkligen ska fortsätta. Vid det här laget ser vi Kebnekaise, alltså det berget vi verkligen ska upp för. Vid det här laget blåser det också ordentligt. Och är kallt och sikten på toppen ser inte bra ut.

Vi bestämmer oss att ge oss att fortsätta uppåt. Åtminstone måste vi ju försöka när vi kommit så här långt. Här någonstans börjar vi också inse att nu har vi gått för långt för att orka göra ytterligare ett försök att komma upp till toppen. Tidigare hade alternativet att vända ner och försöka imorgon igen funnits. Nu är det kallt och benen är slitna och vi inser att kommer vi inte upp på toppen idag. Då kommer vi inte upp den här gången. Vi kämpar på.

Efter några meter till inser vi att lite mat i magen kanske vore klokt. Även om ingen av oss känner för det egentligen. Att ta av sig vantarna är inte lockande. Men vi äter varsin dubbelmacka med mjukost och dricker lite vatten, innan vi några minuter senare kämpar vidare uppåt.

När Kebnekaise tar en med storm

Berget vänder upp åt höger och det riktiga berget tar vid. Här ligger det snö över stenarna, stigen är brant och blåsten friskar i ordentligt. Det blåser liksom inte lite grann, det blåser ordentligt. Dessutom börjar mörka moln bygga upp sig i horisonten.

Vi kämpar på uppåt. Camilla ifrågasätter klokheten i att fortsätta och jag hävdar att ”nu kan vi ju inte vända!”. Jag inser, med molnen som bakgrund att – okej men upp till den här toppen ska vi i varje fall. Jag tänker inte gå ner nu. Med tanken att väl där, kanske det är mycket bättre!

Snart möter vi några stycken som är påväg nedåt. Med tanke på omständigheterna är det nu relevant att fråga hur det gått. Jag tar sats och frågar: ”Kom ni upp till toppen?” Tjejen med solglasögon ifrån vilka det hänger en isdroppe svarar. ”Nej, men nästan. Vi fick vända vid toppstugan. Vi träffade några guider som sa att vi inte skulle fortsätta. Det är inte säkert idag. Det blåser för mycket. Det går inte att rädda någon i det här vädret på toppen.”

Fan.

Vi kämpar uppåt

Vi fortsätter ändå uppåt. Det är inte långt till första toppen. Vinden friskar i mer och mer ju högre vi kommer. Det är nästan storm känns det som. Nästan helt uppe möter vi ett gäng killar i helskägg, i vilka det hänger många, många istappar. De ser verkligen ut som tagna från en bergsfilm, som att de varit uppe på K2 – minst.

Jag frågar samma sak, tänker att de här ser ju i alla fall tuffa ut. ”Kom ni upp till toppen?” Jo då! Det gjorde de. ”Jaha, för vi mötte några andra som sa att de träffade några guider som sagt att man inte skulle gå upp! ”

Kom ni upp till toppen? Jo då! Det gjorde de. – Jaha, för vi mötte några andra som sa att de träffade några guider som sagt att man inte skulle gå upp! ”Ja vi missade guiderna, var där innan. Så vi gick upp till toppen. Men man ser ingenting. Det blåste storm, minst 20 meter per sekund och jo, det är riktigt brant på sidorna där. Så, haha, det var väl lite med livet som insats.”