Våg, BMI, Pepparkakor och vacklande självförtroende

Släng vågen åt helskotta – hur många gånger har vi inte hört det! BMI är skit, tränar du mycket får du fetma! Socker är också skit! Och glöm inte att äta dig mätt!

Så här:
Jag åker upp till Åre imorgon. För att hyra längskidor behöver man liksom veta sin vikt för att få rätt spann på skidorna. Efter en tuff vår och höst träningsmässigt har jag undvikt den, vågen alltså.  Jag har lyssnat på body-positive förespråkarna och känt mig nöjd med mig själv. Visst var väl smaljeansen som blev för små ett tecken. Men tänkte att jag kommer igång igen.

Nu är det visserligen kväll och troligtvis någon form av tjejvecka så vikten kanske är på max. Men det diffar ändå 10 kg från när jag åt som bäst och tränade som mest.

Sambon tröstar och säger att du menar när du inte åt något, tränade massor och var sur jämnt. Ja då – precis då menar jag. Då när vår företagshälsovård sa jag kan inte tänka mig att du vägt 10 kg mer! Nej tråkigt för dig – I’m back.

Kanske är det lite mer muskler, men knappast 10 kg. Det här inlägget är jobbigt att skriva, men ändå så välbehövligt. För jag vet att jag inte är själv. Oavsett hur många gånger jag säger att jag inte bryr mig så kommer jag att bry mig. För det är fan svårt att inte göra det. Även om jag för det mesta är gladare nu. Och det borde väl verkligen vara det som spelar någon roll – om något.

Om man käkar pepparkakor, fortfarande rör på sig för hälsans skull och är glad. Visst fan är det bättre! Det inser ju jag också. Ändå säger hjärnspökena att jag på något sätt är bättre i de mindre jeansen. För att det är också ett mål. Mål är ju så viktigt, helst ”S.M.A.R.T.A”-mål. Det lär vi oss hela tiden. Sätt mål, gör de mätbara, sikta högt och kör. Och vad är inte mer mätbart än ett par jeans eller en siffra på vågen?

Så jag frågar mig – vad är tjock? De säger att jag inte är tjock. Men har man varit tjock, eller rund, eller mullig, eller kalla det vad du vill  så kommer du alltid vara mentalt fet. Jag vill ha något svart på vitt som säger: är det Okej eller Nej. Men det finns liksom inte. För tränar du för mycket, köttar på dig massa muskler och deffar järnet så kan du ändå vara fet. Ja – enligt BMI alltså. För där är vikt – vikt, oavsett om det är fett eller muskler.

Vi lär aldrig få något svar svart på vitt vad som är normalt, varken när det gäller vikt eller något annat. Det är kanske där hela problemet ligger. Att vi söker efter det som är normalt. Som vi tror är normalt. Men trots allt är det ju bara oss själva vi kan vara säkra på att vi ska leva med resten av liv. Var ditt eget normalt!

Ett tips – den här tjejen är så cool, Fiiaan, som verkligen försöker sprida det där positiva kring våra kroppar. Skit i vågen. Skit i det obefintliga thigh gapet. Skit i BMI och skit i kroppshets. Var lycklig.

Nu ska jag ta mina extra kilon, min Peak-jacka i XL och fucking rocka Åre. För jag vet att jag är starkare än den där bittra saken som muttrar på min axeln! Och det är du också!