The Barkley Marathons – varför är det en trigger?

Har snöat in på dokumentärer om extrema sportinsatser nu. Har sett Karl Meltzer: Made to be Broken, Pedal the World och nu sist The Barkley Marathons.

Jag fastnade, och jag är fascinerad. Det är något i de här dokumentärerna som får mig att hoppa lite inombords och säga jag vill också. Samtidigt är de alla helt galna.

Karl Meltzer springer Appalachian Trail från Maine till Georgia genom 14 delstater på rekordtid. Felix Starck cyklar genom 22 länder på 365 dagar. Kanske inte lika fysisk jobbigt som Karl, men 365 dagar ensam på en cykel på motorvägar och genom fattig landsbygd och stora städer det lär ta på psyket. Och sen avslutade jag precis dokumentären The Barkley Marathons.

The Barkley Marathons: The Race That Eats Its Young

Här snackar vi egentligen inte ett marathon. Här pratar vi extremt utöver det vanliga. Ironman en piece of cake i jämförelse. The Barkley Marathon är i Tennessee och vem som helst kan inte springa. Uttagningen är hemlig och först och främst måste man lyckas få en anmälan. Som talar om ”tyvärr du är antagen till The Barkley Marathons”. Här springer man 3,2 mil terränglöpning. Inte vilken som. Utan terräng med sylvassa taggar, under fängelser och över otaliga bergstoppar i oländig terräng. Starten är lite godtycklig och när ledaren blåser i snäckan är det 1 timme till start. Detta kan ske när som helst inom en 12 timmars tidsram. Många bryter redan efter första varvet. Första varvet?

Jepp, det räcker inte att ta sig runt ett varv. Utan för att avsluta hela marathonet ska man ta sig runt 5 varv. Alltså närmare 16 mil. Exakt hur långt är lite oklart. Det beror också på hur bra man lyckades följa instruktionerna och rita av original kartan – för ja, det finns ju bara en sådan. Och sen får man bara ha kompass med sig.

Klarar man 3 varv anses man ha klarat ”Fun Run” många bryter långt innan det. Få går någonsin i mål på den kompletta sträckan på 5 varv och många år har loppet stått utan segrare. Inte nog med att det är långt. Det görs också i ett svep och den bästa tiden någonsin är 52 timmar – i streck, med bara möjlighet att fylla på vatten och käka (och sova om man nu anser sig ha tid till det) när man gjort ett varv och är tillbaka i lägret.

Loppet är bananas och det är galenskap att vara med. Det finns inga banmarkeringar och du får ta dig runt själv, på dagen såväl som på natten. Över höjdmeter som motsvarar att bestiga Mount Everest många gånger om.

Ändå är det riktigt brighta människor som är med. Forskare och akademiker – ”folk som bestämmer sig för att klara saker och bara gör det” som det uttrycktes i dokumentären. Inte de vanliga förnuftiga ultralöparna, det här är någonting mer.

Varför är det en trigger?

Nej jag ska inte göra ett Barkley Marathon det verkar crazy. Men hade någon frågat om jag skulle hänga på och försöka, kanske jag hade gjort det. Det ÄR något med dessa utmaningar som lockar. Vad är det? Möjligheten att kunna lyckas? Utmaningen i att försöka göra något omöjligt? Varför lockas smarta människor till detta? Eller är de på pappret ”smarta människorna” egentligen inte så jädra smarta? Och kanske är jag tillräckligt dum för att inte anmäla mig till något sådant här. Eller tillräckligt smart för att avstå?

Men det är något med att ständigt pusha sig själv över gränserna – i träning såväl som i jobb som gör att livet är värt att leva. Det som ger edgen och skapar glöden för nästa steg. När man uppnått det man vill, då är det redan tråkigt. Då är det redan dags att göra något annat.

Är det det som gör att frustrationen på jobbet, samtidigt gör att jag triggas att fortsätta och satsa varje dag? Som ändå gör det spännande och roligt, fast jag blir galen på folk som inte alls gör som de borde? Är det det som gör att jag slänger benen bakom ryggen och gör bakåtfall på Jujutsun – trots att jag egentligen inte alls vågar, nacken knakar och jag vet att jag inte är bra på kullerbyttor. För om man inte vågar. Då har man inget att vinna. Men kanske borde man kasta sig utanför de där invanda utmaningarna – kanske inte börja med The Barkley Marathons. Men kanske, kanske borde man göra något som inte följer de där stigarna som man trampat upp. Skita i kompassen och gå åt ett annat håll. Är ni med på vad jag menar?

0