Strängnäs halvmaraton – 2.1 mil
Efter att ha sprungit Stockholm Halvmaraton i September fick jag mersmak. Kollade redan då och hittade Strängnäs Halvmaraton i mitten av November. Tänkte att det verkade kallt och burrigt, men ändå mysigt. Sen föll det i glömska. Till i torsdags.
I torsdags klickade jag hem en startplats i lördagens halvmaraton på hemmaplan. Man räknade med mellan 150-200 startande, och det var också så slutresultatet blev.
Starten
Klockan 07.30 ringde klockan. De som känner mig vet att det inte är en tid jag vanligen går upp på helgerna. Eller gärna aldrig om jag fått välja. (Tyvärr fungerar ju livet inte direkt så). Gick upp och käkade frukost och laddade med kaffe. För att vid 09 tiden röra mig mot Vasa Vallen där starten skulle gå klockan 10.00.
Jag hämtade ut tidtagning, som denna gång var ett band runt vristen. Som fungerade förvånansvärt bra, då jag trodde den kanske skulle störa. Men efter några hundra meter tänkte jag inte ens på den mer. Det låg ett tunt, tunt lager snö på marken. Bilens termometer visade på -4 grader. Och solen lyste från en blå himmel. Första dagen på länge efter många, många grå Novemberdagar. Toppen helt enkelt.
Efter säkerhetsgenomgång, där ansvarig pratade utan mick ståendes på typ en stol, till samtliga tävlande gjorde denna halvmara så mycket mer gemytlig än Stockholm Halvmaraton. Som var en stor cirkus, dock en välkoordinerad sådan. För att vara ett sånt liten halvmara som Strängnäs Halvmaraton är – så var det bra skött. Bokning online, betalning med Swish, tidtagning, relativt bra uppmärkt bana, vätske stopp längs vägen och energi vid målgång. Och bästa peppen längs vägen!
10.04 eller så räknades det ner och vi gav oss iväg ut från Vasa vallen.
Första milen
Starten skedde direkt ut från löparbanorna och upp för backen. Ingen mjukstart här inte. Klungan höll ihop förvånansvärt bra och jag hängde med i dryga 5 min/km tempot för att känna av tempot i loppen. Jag visste att många går ut hårt, och tappar av sedan och att jag inte fungerar så. Men jag försökte ändå dra på lite i början för att inte sacka för långt bak i ledet och det fungerade bra. Efter första nedförsbacken hade jag sprungit om några och kände att jag kunde hitta ett tempo som var över mitt normala, men ändå möjligt hållbart stora delar av loppet.
Efter att ha sprungit någon kilometer på asfalt kom vi under väg 55 och in på en single track. Den ledde efter ytterligare några hundra ut på en härlig grusväg över frostbitna åkrar. Vädret gjorde landskapet så fint. Att springa ett lopp, med så pass lite folk att det inte är trångt, och så pass mycket folk att man får pepp. Samtidigt som man får springa på hemmaplan, men andra vägar än vanligt och pepp längs vägen och draghjälp av andra när det är kämpigt. Det är en lyx.
Första vätskekontrollen kom innan milen passerades, tror det var runt 5km in i loppet. Det var fortfarande mycket folk på samma ställe och vätskekontrollsbordet var minimalt, och dunken ungefär lika stor. Genom att vänta några sekunder fick jag kanske 2cm vatten – något att köra på de kommande kilometrarna i alla fall. Men nja, här var det lite av en flopp. Dock var nog ingen i så stort behov av vatten då – så var ändå helt okej.
Första milen gick bra och jag konstaterade att nu är jag nästa i mål. Kom sen på att nja det är faktiskt längre kvar än jag sprungit. Alltså längre än ett av mina vanliga milpass. Och det är ju trots allt hyfsat långt ändå.
Andra milen
Jag tror det var någonstans på 1.2-1.4 som jag började känna mig seg. Efter att ha sprungit in vid ytterligare en vätskekontroll, hade jag tappat den rygg som jag följde. Den som låg mellan 05.15-05.30 tempo och jag började glida upp på 05.35-05.45. Klungorna hade spridit ut sig och plötsligt befann jag mig typsikt mellan två olika. Precis där jag inte ville vara. Men de jag legat bakom innan hade jag antingen sprungit om, eller tappat framåt. Min känsla under loppet var att jag verkligen sprang som bäst när jag tänkte att jag var en cyklist. När jag tog rygg på någon, och låg sådär jobbigt bakom – hack i häl. Helst någon med lite högre tempo än mig för att pusha på.
När jag kände att energin började sina, och vänster höft började strula och det ändå var långt kvar till mål kände jag att det var någon som började knappa in på mig bakifrån. Ni vet när man inte vill bli ikappsprungen, men inte hittar kraften att kötta på framåt. Sakta men säkert plockade hen meter efter meter och efter en stund sprang han, som det visade sig var, om mig. Jag tänkte nu eller aldrig och tog åter igen rygg.
Från att ha varit lite tjurig för att jag tappat avståndet, och tidigare blivit omsprungen av folk som jag borde kunnat hålla bakom mig, kände jag att det här var min chans. Killen hade ett bra tempo och knappade in på personen framför, som sprungit om mig kilometrar tidigare. Härligt tänkte jag och följde efter. Som en jobbig svans plockade vi person för person.
När sista vätskekontrollen kom tänkte jag att det var slutet för min bra ledsagare. Men turligt nog passade han också på att fylla på med energidryck och precis när jag kastat min mugg gav han sig också iväg från stoppet. Så jag fortsatte vara en jobbig svans.
In i Strängnäs igen
Efter att ha sprungit ute på landsbyggden var vi nu tillbaka inne i stan igen. Fördelen var att det började kännas som vi närmade oss mål. Nackdelen var att halvmarans avverkade kilometrar nu började kännas i min vänstra höft, som gjorde ont. Jag hade bekymmer med den i somras också, och efter loppet i Stockholm, så jag ville känna med kroppen för att inte pressa den för hårt.
Ryggen jag följde visade sig vara stark uppför. När vi sprang in i Eldsundsviken (älskar det namnet!) och uppför en hyfsat brant backe kände jag att – hit, men inte längre. Att försöka hålla ett för högt tempo uppåt hade varit slutet på krafterna och jag valde att släppa. Jag hade ändå plockat in bra med positioner och kände att jag kunde mata de sista kilometrarna i en stadig takt.
Vi sprang längs hela sjökanten inne i Strängnäs. Här började jag bli förvirrade angående placeringarna. För jag sprang om folk som kändes supersega, medans det kom nya människor bakifrån som verkade ha en betydligt högre takt än mig. Ett gäng som gått för hårt ut, och några som segat för mycket i början kanske. Jag tappade tempo och envisades lite med min höft, men kämpade ändå på och höll mig under 06.00 tempo.
Upploppet
Arrangörerna hade verkligen lyckats få ett gäng glada och peppiga funktionärer längs banan. Söta ungar som hejade, och high fives av en mer vuxen karaktär innan sista mördarbacken. Ni vet en sådan där backe som inte ser mycket ut för världen, men som inte tar slut. Sista kilometerna var uppför och jädrar vad sirap i benen det blev. När man vill spurta men man kämpar för att hålla ett något sånär respektabelt tempo.
Med några meter kvar till stadion och de avslutande 400 metrarna runt Vasa Vallen möttes vi av fler entusiastiska påhejare. ”Kom igen – ta i lite nu så grejar du det!”. Det var lite oklart vad det var jag skulle tänkas greja, men jag misstänkte att det var 2.00 tiden så – ja vad fasiken bara att trycka på lite mer.
Bena ville inte bjuda på några 400 meter upplopp, men däremot 100 meter spurt kunde de tänkas sig att vara med på. 01:57:23 och personbästa på halvmaran. Mycket nöjd med resultatet. Speciellt då detta lopp var helt spontant och jag inte haft något löparprogram eller struktur sen September. Några milrundor har det blivit och 15km i Vilstaskogen där emellan. Men ändå! Mindre press och mer glädje.
Kaffe, nybakt bröd och banan smakade utmärkt efter målgång. Kan verkligen rekommendera dig som vill springa ett fint, men avslappnat lopp att boka in Strängnäs Halvmaraton nästa år!
Nu återstår bara min egen fråga – är det maran nästa nu?
3