Att inte se det man har

Det är så lätt att inte se det man har. Att ta saker för givet. Mat, vänner, familj, boende eller vad det nu kan vara som är precis framför ögonen på oss.

Min sambo är fenomenalt bra på att vara glad över det lilla. Det kan vara en rolig seriesnutt, tacos eller en bra film. Jag besitter däremot egenskapen att inte ens vara nöjd med det överdådiga.

Jag kan bli så avundsjuk på vänner vars högsta dröm är ett litet hus i skogen, det jobbet de redan har och en filmkväll hemma. De som är så nöjda med det som de har. Jag besitter någonslags rastlöshet som gör att jag aldrig är nöjd med det jag har. Eller nöjd kanske är fel ord, jag är nöjd, jag bara tror att det alltid finns mer att hämta. Kanske en släng av att det gräset alltid är grönare på andra sidan. Att när jag har en lägenhet och ett tryggt jobb i Stockholm vill jag bo i ett tropiskt land och ta dagen som den kommer. När jag bodde själv i England ville jag bo med sällskap i Stockholm. Problemet är inte det jag har, problemet är att jag aldrig vill vara där jag är.

En fast trygg punkt i vardagen är det många människor strävar efter. Villa, vovve och Volvo världen. Deras dröm gör mig rädd. Att skaffa villa, vovve och Volvo, att gifta sig, att ha ett fast jobb, stående träningstider, deadlines och vardag det får det att krypa i hela mig. Det känns liksom som ett dead end. Var det bara så det skulle bli? Men jag är kluven, vissa dagar verkar villa, vovve och Volvo extremt mysigt, andra dagar vill jag vara bara jag, en surfbräda och en solnedgång. Kanske är det bara en glorifierad bild av det där som jag återigen inte har just nu.

Carpe Diem, jag försöker, njuta av vintern som faktiskt är vacker, jobbet jag faktiskt har och det faktum att det är lördag och jag kan göra precis som jag vill. Men ändå inte. För på måndag är det jobb. Upp 06.00 jobba till 16-17, hem, träna, sova, jobba, träna, äta, sova – gaah. Detta eviga hamsterhjul! Det kan inte vara meningen att det är det här man ska göra i 40 år, jag kommer ju dö av tristes. Carpe Diem, mindfullness, leva i nuet, blah blah blah. Men det är ju tråkigt ju!

Det går i perioder, men när jag varit stilla på ett ställa för länge så händer det här alltid – alltid! Det är inte första gången. Det är troligtvis inte sista. Danne skapar små projekt för att variera sin vardag, det gör honom nöjd. Jag kräver större saker. Stor dåd. Sådant som skakar om tillvaron. Flytta, nya länder, nya sammanhang, nya utmaningar. När jag befinner mig utanför min egen comfortzone, när det jag längtar efter mest är en vardagstrygghet då blir jag lugn och sporrad. Då kämpar jag för villa, vovve och Volvo, för just då är det så långt ifrån verkligheten som möjligt. Men när jag har det, eller i alla fall – lägenhet, dammråttor och Bmw, då skriker kroppen efter förändring. För att det är så svårt att se det man har!

Hur finner man ron i det man har, lyckan i det lilla och glädjen i vardagen? Hur varierar man en fast punk så att den känns rörlig. Hur kan man settle down och fortsätta leva livet? Kan man tämja en vild själ och i så fall borde man verkligen det? Eller borde man hoppa. Ta språnget. Göra något nytt. Men vad?

Ursäkta ett väldigt filosofiskt lördagsinlägg. Men jag ville bara dela med mig av lite tankar. Jag antar att det inte bara är jag som funderar på livet ur ett helikopterperspektiv ibland. Eller bara är jag som känner känslan var det bara så här det skulle bli. Inget av det här har egentligen något att göra med de personer som jag umgås med, min underbara sambo eller min familj. Allting bygger bara på en underliggande rastlöshet som jag fortfarande jobbar på att kanalisera. Folk som brinner för saker kanaliserar den nog där. Jag letar fortfarande efter det där.  Det som gör att jag kan lägga all min energi på det.

Att inte se det man har – så enkelt. Att se det man har – inte fullt så lätt. Idag är Daniel på äventyr i Etuna. Idag inser jag hur tomt det blir utan honom. Även om det bara är två kvällar. För det är så lätt att inte se det man har. Tänk på det! Njut av vardagen för man saknar den när det inte är där. Om jag bara kunde få min rastlöshet att förstå det med…

och pssst man kan fundera på livet utan att hålla på att gå under :)