Cykla nedför branta backar – en uppladdning för helgen

29 maj, 2018

Låt oss fortsätta förra veckans lilla serie om att cykla. Söndagen på Ekerum, och sista rycket med MTB cykling.

Söndagen började med Yoga, mer välbehövligt efter lördagens alla cykelpass. Efter en timme yoga blev det frukost, tyvärr inte så lugn heller denna morgon, eftersom vi var tvungna att checka ut. Det är då det är lyx att resa med bil. Bara att slänga in allting där bak och hoppa upp på cykeln.

Cykla nedför branta backar - en uppladdning för helgen

Det var en mör rumpa som mötte sadeln på morgonen. Men ett peppat huvud. Söndagen var det upp till bevis och vi skulle ut i Rälla skogen och köra en rundbana. Sen visade det sig – skulle vi träna på att åka nedför i backar, istället för uppför som vi ägnade lördagen åt.

Vi körde ut i Ekerums svarta spår (som enligt vad som sas inte kan jämföras med svarta spå i resten av landet…). Väl ute i skogen stannade vi vid en backe. Jag tror att allas puls steg med ungefär 50 slag vid åsynen av den. Den var säkerligen en peace of cake om man heter Elna. Men om man heter Julia och aldrig kört mountainbike på riktigt i hela sitt liv – såg den mer ut som ”väggen” (ni vet Sälens mer eller mindre vertikala svarta pist – där pistmaskinen får draghjälp av en stållina upp…).

Fördelen med sådana här camps är just peer pressure (grupptryck). Hade inte Elna visat att man i princip kunde stå still ned för backen, och ett gäng andra coola brudar kastat sig ut för stupet (det var så det kändes) så hade jag inte gjort det. Men jag känner ju mig själv också. Jag hade varit så lack på mig själv om jag åkt hem och inte åkt ned för den där backen. Så jag gjorde det.

Att cykla nedför

Jag cyklade nedför branta backar (okej, det var en…) flera gånger om! Första gången med hjärtat i halsgropen. Med låsta dämpare (woops…) och med sladd på bakhjulet i svängen eftersom jag fegade. Nästa gång gick det bättre, dämpare som inte var låsta, lite mer fart, blicken långt fram och hejar rop från Elna.

Efter nedförsbackar kommer som vi alla vet uppförsbackar. I detta fallet en riktigt seg och tung sak. Inte lika brant som på lördagen men en som också drev upp pulsen ordentligt om man tryckte på uppför backen. Det fanns också ett sidospår förbi den branta backen, så jag försökte köra varannat varv.

Det var ett riktigt roligt rundspår där det fanns utmaningar som man kunde öka på eftersom. Hoppa över små stockar, köra över små stubbar, ta rätt vägval mellan rötter och feldoserade kurvor. Och just det – väja för skogsmulle-barn som skulle ha grillmys mitt i spåret efter ett tag.

Det var fler än jag som tyckte att vi hade en grym helg på Ekerum!

Tack gänget för en toppenhelg!

Det var dessutom en perfekt uppvärmning av att cykla nedför branta backar – eftersom det är precis det jag ska göra i helgen. Daniel fick nämligen Downhill i Järvsö Bergspark i födelsedagspresent (som tråkigt nog involverade mig också såklart…). Om Ölandsbacken var läskig är det nog inget mot vad en skidbacke är. Men gör föreställer mig att det är en annan grej. Att där är ju liksom hela banan en enda stor backe och man åker lite sicksack, inte bara rakt ned.  Den som lever får se – cykla i mer backar lär det bli i alla fall!

(Ekerums helgen innefattade också lite mek och städtips för cykeln, men det tar vi en annan gång.)

0

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.