Alltid önskat dig att gå på tak i Stockholm? Se huvudstadens action från en lugn plats, ovanför bruset. Så här funkar det att gå på takvandring!
Bakgrundsinfo
Min förkärlek för äventyr syntes tydligt när jag fyllde 30 och presenterna överhängande var upplevelser av olika pulshöjande slag. Takvandring i Stockholm var en av de! Det roliga med den var att jag fick den tillsammans med Mathilda och Eric, och i efterhand fick även Daniel en present med chansen att gå på tak i Stockholm. Så efter mycket om och men lyckades vi boka en helg som passade för samtliga inblandade.
Takvandring på Riddarholmen
Vi bokade in en eftermiddagstur med takvandring på Riddarholmen. Samtliga deltagare mötte upp guiderna vid statyn av Birger Jarl, på Birger Jarls torg. För övrigt är Riddarholmen en liten dold pärla, då det inte finns mycket här – men en picknick vid kajen med utsikt över Riddarfjärden hade nog inte suttit fel!
Här blir vi avprickade och går sedan gemensamt med våra guider till Gamla Riksdagshuset, där vi via vinden ska komma upp tillräckligt högt för att kunna gå på tak i Stockholm.
Klätterselar på
Vi passerar genom väl låsta dörrar för att ta oss in i byggnaden, och sedan upp på en varm vind. Där under taknocken är det dags att sätta på sig klätterselar, eller egentligen arbetsselar – men det känns tryggt. Tänker på Klätterteknik och får flashback till Certex-tider när jag sålde sådana (eller i alla fall marknadsförde de!)
Eric ser ut att börja få högre puls, och jag funderar mest på var jag ska göra av min telefon. För bilder vill vi ju ha. Men de där väskorna som utlovades finns det inget spår av. Guiderna kan ha de i sina stänga fickor säger de. Jag är inte så sugen. Tänker att den ligger nog kvar bra i mina fickor trots allt.
Upp på taket
Genom vindsluckan klättrar vi. Upp på första taket. Sen beror det på hur man ser det. Egentligen kommer vi inte till några andra tak. Men vi går på det de kallar ”ett kvarter” och med innergården i mitten tar vi oss runt i en fyrkant. Med ett antal plattformar och i ett så kallat skensystem med löpare. Måste dock säga att det går segt med löparna, eller det som guiden kallar hundar som man drar längs stålvajern. De trilskas och vill inte alls snällt följa med runt. (Har för mig att jag prövat betydligt smidigare system av Skylotec, men det är en annan historia!)
Från första plattformen går vi över taket längre bort, mot nästa plattform. En guide först, och en guide sist. Alla på rad med en härlig utsikt över Stockholm. Vädret är på vår sida och vi behöver verkligen inte frysa!
Guidning på tak
På varje plattform får vi sedan hör djupgående historia kring Stockholm. Vilka byggnader det är vi ser, hur det såg ut förr och historier om bränder och trånga gränder. En stadsvandring 43 meter ovanför Stockholms gator helt enkelt.
Det är också vad du bör föreställa dig om du bokar en takvandring. En stadsvandring på höghöjd, med lite ökad puls. Vilket i sig kan vara ett äventyr och en adrenalinkick. Men det är ingen höghöjdslek det här, det är en vandring med intressanta berättelser längs vägen.
Spännande med små fickor
Sen var det det där med mobilen. Jag hade alltså shorts med öppna fickor. Sådana som man inte skulle ha mobilen i med risk för att tappa en i huvudet på någon stackare. Vilket såklart hade varit livsfarligt.
Jag tänker att vi ska ju bara gå runt här, och guiden ser ju inte så värst äventyrlig ut så det ska nog gå bra. Så länge jag står upp ligger mobilen tryggt och säkert i fickan, utan risk att trilla ut – fickorna är ändå rätt djupa.
Men det visar sig att vi ska klättra ner och upp för trappor. Vilket innebär att man får vika ihop sig lite och risken för att mobilen liksom ska ”ploppa” ur fickan ökar. Dessutom måste man ju ibland dra fram den där ”hunden” på stållinan i svängarna.
Allt går bra och mobilen, under extra uppmärksamhet, ligger tryggt och säkert i fickan under hela turen. Men det, var en extra adrenalinkick. Mobilberoende som man är… Öhm, jag menar; Eftersom jag absolut inte fick riskera att tappa ner den på någon!
Vad ser jag från taket?
Guiden är väldigt bra och vet mycket om historia, om byggnaderna och om Stockholm överlag. Och vi får chans att peka på saker, åt alla riktningar eftersom vi går runt i en fyrkant och ser alla väderstreck.
På sista stationen ser jag ett häftigt glastak som vi ännu inte fått höra någon historia om. Så jag frågar guiden, vad är det? Jo men det är TAK, alltså restaurangen, visar det sig. Mathilda skrattar tyst bredvid och undrade om jag gjorde det där med flit. Nej då. Helt slumpartat pekar jag på en häftig byggnad, vilken visar sig vara den vi har bokat bord på om 45 minuter.
Så vi klättrar ner från Stockholms tak, och beger oss vidare till TAK.
