Jag hade en intressant diskussion med min vän här om dagen. Men låt oss börja i rätt ände.
Jag har aldrig varit en sådan som ville skaffa barn när jag var 15. Jag har aldrig haft något speciellt sug efter det. Jag har visserligen inte heller umgåtts speciellt mycket med barn. Inga syskon. Inget dagis. Inga teenage-morsor. Och de barnen som dök upp i min omkrets kom oftast till världen när jag bodde på annan ort. Vilket ju när man tittar tillbaka varit en drös år.
Diskussionen börjar alltså kring det här med barn. Varandet eller icke varandet av ungar. Fördelen med att ha känt någon länge, är att man får ställa de där frågorna som annars är off limit. Som ”känner du dig inte låst med barn hela tiden?”. Förtydligade förstås den givna frasen till småbarnsföräldrar först ”Jag förstår att du aldrig skulle vilja byta ut/ångra ditt/dina barn. Men..” Den är obligatorisk. Och ja, jag tror jag förstår.
Poängen, hur som helst, kom efter min fråga ”Är de verkligen så söta att de väger upp hur jobbiga de är?” Jag menar, ungar verkar ju onekligen svinjobbiga, största delen av tiden. När de inte sover – eller råkar vara glada en millisekund innan de börjar skrika eller kastar sig på golvet i protest. Eller har växt upp, bestämt sig för att sno din specialbeställda skumpa eller vill ha en Canada Goose Jacka för 10 papp. Hur jävla söta kan de vara egentligen?
Till nästan alla föräldrar
Poängen – ”Men vi föräldrar berättar ju det jobbiga de gör! Nästan aldrig de där söta sakerna.” Nehe. Okej. Jo men, okej, vi alla gillar ju att dela med oss av våra problem. Och kanske inte nödvändigtvis om alla mysiga stunder vi faktiskt har – som en tisdagskväll med tacos, eller hålla handen på en promenad. Okej. Jag fattar. Men det är ett jädrigt dålig sälj approach.
Vilken säljare av produkten ”barn” skulle säga: Klart du ska ha en! Ta två förresten! Den kommer väcka dig åtta gånger per natt, levereras utan alla nödvändiga tillbehör, och just det – vi har absolut ingen garanti på funktionaliteten, och returrätten är hela noll dagar!
Nej, jag tycker säljkåren föräldrar får ta och rycka upp sig lite. Ska jag vara ärlig är jag ungefär lika intresserad av att felsöka din unge, som jag är att felsöka mitt trilskande wi-fi. Kanske nödvändigt ibland – men det är verkligen inte underhållande. Visa mig några roliga föräldrar varianter av You-tube klipp (Tips: Failarmy går ju alltid hem), eller berätta något med faktiskt värde. Fråga dig vad du själv hade tyckt varit roligt, innan dit hem invaderades av små, ettriga varelser. Jag lovar – de stunderna finns säkerligen också!
Ps. Jag förstår att detta kanske kan vara att kliva på någons ömma tår. Det är inte min avsikt. Och detta är verkligen inte riktat till någon personligen. Jag tycker däremot att föräldrar överlag ska ta sig en funderare på hur ni säljer konceptet barn. Vi pratar om värdet av att vara positiv, i alla kanaler, men det utesluter tydligen alla X-miljoner svenska föräldrar. Inte okej.
1
Delade din uppfattning kring detta. Tills jag fick barn. Och allt blev jobbigt. Men också alldeles, alldeles underbart och tror problemet är att vi är människor – det är enklare att berätta att det är jobbigt än att berätta när det är helt jävla amazing. Och det händer något sjukt i medvetandet när man längtar efter att sova – man blir helt besatt av att prata om hur man längtar efter sömn, det irriterar mig :D
Alltså jag förstår, och inte förstår. Det är väl så när man inte är förälder! Jag tycker du ska ha cred för att visa båda sidorna. För jag måste ju ändå också framhålla att det är extremt jobbigt när föräldrar har barn som ”är sååå hiiimla bra, och söta och bäst i världen och aldrig ledsna”. För det inser man ju rätt snart inte heller stämmer. Jag om någon älskar ju att sova. Så jag kanske får äta upp den här texten en vacker dag….