Del 1 av ”Vandra Kebnekaise” hittar du HÄR.
Som bekant flyttar Kiruna. Därför var den station som vi kom fram till tidigt på torsdag morgon, en tillfällig sådan. Vi tänkte att en kopp kaffe borde man ju åtminstone kunna få. I alla fall en mindre lyxig automat-variant. Men icke. Inget kaffe så långt lagret räckte. Det enda som hittades var en väntsal, men en toa utan papper och en mindre fräsch. Ja happ.
I väntan på Nikkaloukta Express
Det var en timme tills Nikkaloukta Expressen skulle avgå. Vi som varit oroliga för att missa den, eftersom vi åkte SJ var nu istället rastlösa. Efter en stund gav vi upp att sitta inne och gick istället ut. Där blåste det och temperaturen visade på runt 13 grader, och vi började inse att vår förhoppning om varmt väder kanske trots allt var lite hög. Men vi hade ju regnjackor med oss så det skulle nog gå fint. Solen lyste.
Tids nog kom bussen och vi slängde in väskorna under den och tog plats i den nästan fulla bussen. (Du som läser detta och ska åka framöver – observera att biljetten är giltig både tidigare och senare än själva avgången du bokat. Läs mer här.) Cirka en timme senare kom vi fram till Nikkaloukta. Porten till Kebnekaise-massivet.
Äntligen i Nikkaloukta
Väl där, med tanke på vår bastanta frukost bestående av två mackor med mjukost. Var behovet av mat, och framför allt kaffe stort. Med tanke på att Nikkaloukta Sarri, är det enda stället att äta på när du kommer fram så är såklart priserna därefter. Men, jag tycker faktiskt inte det var så farligt och med tanke på att den är en fräsch lokal, med bra lokal mat är det värt sina kronor att få en riktig måltid i magen innan man ger sig ut på leden. Renskav och potatismos, sallad, bröd och kaffe smakade riktigt fint och stärkte kroppen inför kommande äventyr.
När vi käkat klart, Camilla införskaffat ett par solglasögon (här finns en shop för diverse saker du kan tänkas behöva, eller glömt hemma!), fötter blivit lindade och blåsor tömts så konkades väskorna upp på ryggen för avfärd. Daniel hade sagt något om att hans väska vägt 16kg och att det varit tungt att bära. Jag vågade inte ens väga min väska på den tillgängliga vågen, bättre att inget veta tänkte jag. Och tur var nog det, för när jag vägde den när vi kom tillbaka vägde den 16 kg. Då var den alltså tömd på diverse mat, vatten och inte minst bar Camilla tältet tillbaka. Varför så tungt frågade Vandraren, på Instagram. Ja – ett enkelt Rookie mistake helt enkelt. Men vikten till trots gick det bra.
Vandringen från Nikkaloukta till fjällstationen
Vi började vandringen med den obligatoriska bilden under ingången till leden. Mot Kebnekaise.
Här trodde jag mänskligheten slutade. Men så var faktiskt inte fallet. Efter 5 km vandring, där vi hade sällskap runtomkring oss bestående av andra som kommit med bussen samtidigt som oss, kom vi fram till Enoks i Láddjujávri. Här kan du äta, sova eller ta båten en bit fram på leden.
Det är alltså till Láddjujávri som du går om du planerar att ta båten. Båten gör att du sparar 6 kilometers vandring, av de totalt 18 kilometer som det är från Nikkaloukta till fjällstationen. När vi kom hit möttes vi av stark vind och hade jag inte haft flätan genom hålet i kepsen hade den flugit all världens väg. Håll i hatten blev ledordet för de närmaste kilometrarna.
Láddjujávri till fjällstationen
Med mycket packning på ryggen är det viktigt att vila axlarna ibland. Vi körde på 45 minuter vandring och några minuter vila – ungefär, hela vägen. Efter att vi lämnat Láddjujávri och vandrat vidare fortsatte vädret att vara fint.
När vi kom fram till andra sidan sjön, där båten anländer tog vi en liten paus och kikade på den ”väntstuga” som finns vid ”kajen”. Om det är ruskväder kan du alltså vänta inomhus tills båten kommer. Eller helt enkelt bara ta en rast här på din väg från Nikkaloukta till fjällstationen.
När vi lämnat sjön bakom oss för de resterande 7 kilometrarna till fjällstationen möttes vi snart av mörka moln. När vi mötte ett par som sa ”ni går mot ovädret, det väntas snö” kände vi oss inte lika muntra längre. Snö – i Juni. Och sagt och gjort, inom bara någon minut började regnet falla. Ingen snö dock. Vi stannade snabbt, för att hålla oss torra och svidade om till regnkläder. Tur var väl det, för även om vi hoppades på att det var kortvarigt så visade sig så inte vara fallet.
Vandring i regn och blåst
Efter några kilometers ytterligare vandring piskade regnet i ansiktet och vinden och vattnet som rann över händerna gjorde att det kändes som en cykeltur utan vantar en regnig Novemberdag. Inte skönt.
Tids nog, med mindre energi, mindre värme och mindre bra humör kom vi tillslut fram till fjällstationen. Här hade andra tältare sökt skydd i skogen för att få något sånär skydd från de kraftiga vindarna för att slå upp tältet. Enda nackdelen var att de nu tältade på en leråker.
Vi kom fram till själva fjällstationen, som består av ett hus med Restaurang, Reception, Butik, Bar och platser att sitta på. Här finns även toalett att tillgå. Bredvid ligger Servicehuset som har kök – som på ett vandrarhem, matplatser, torkrum, duschrum, toaletter, bastu och en butik. Varan ”varmvatten” var det dock väldigt dåligt om under vår vistelse. Med tanke på att accessen till Servicehuset kostar 250-350kr / 24h tycker jag faktiskt att varmvatten borde finnas. Nåja.
Tak över huvudet
Vi kom i alla fall inomhus – vilket var enormt skönt. I fjällstationen var det fullt med folk, inte bara vi som sökte skydd från vädret. Och vi satte oss på golvet en stund och funderade på vad tusan vi skulle göra ni då. Det enda vi hade i huvudet då var tak över huvudet. Vi betalade direkt för Servicehuset, vilket i efterhand kanske inte var vårt smartaste drag. Men det var skönt att kunna steka korv inomhus, ta en kalldusch och värma sig i bastun innan vi gav oss ut i tältet. Som vi för övrigt lyckades sätta upp under ett tillfälligt uppehåll (eller nästan) i regnandet. Vi hittade en bra plats bredvid en bäck, där det inte var så lerigt och det fanns lä. Dessutom fanns det många stenar från tidigare tältare att säkra tältpinnarna med.
Beslutet att lägga stenar på samtliga tältpinnar var i efterhand ett mycket bra beslut. Nattens blåsande var inte att leka med. Jag har vanligtvis inte svårt att sova. Men i ett tunt tält tält, med hög luftfuktighet, i en tunn sovsäck (note to self: Den ÄR kall!) och med en blåst som gjorde att hela tältet betedde sig som en socka i en torktumlare så är det inte lätt att sova.
Efter torktumlaren
Vi vaknade (om det nu kunde kallas sova vad vi gjort under natten) med fina påsar under ögonen, klockan 06.00 när klockan ringde. Vår förhoppning var då att vädret skulle ha bättrat sig och vi skulle kunna påbörja vår toppbestigning. De hade varnat för regn lördag morgon och med tanke på allt blåsande tyckte vi det var lika bra att ge oss iväg i tid. Men när vi vaknade blåste det och regnade precis lika mycket som innan. Så vi stängde av larmet och vilade ytterligare ett par timmar innan vi gick ner till Servicehuset och käkade mackor med mjukost och drack pulverkaffe.
Vid 10-tiden kom vi dock iväg från campet, när det verkade bli bättre väder och vi påbörjade vår toppbestigning. Fortsättning följer.
1
No Comments