Våren, när ljuset kommer tillbaka (som vi diskuterade i söndags) när energin flödar och man ser ljuset i tunneln.
Är det inte ironiska att det är då vi har Vabruari när alla är sjuka. Att vi däckar i soffor och suckar över snön. Fast det är så mycket bättre än mörkaste November. Som att ljuset liksom gör att vi släpper den där lilla driven vi hade och som gör att vi blir sjuka och trötta.
Själv kände jag för första gången att tjänsteresan inte kändes lockande. Att soffan tillsammans med Daniel egentligen var det jag ville ha. Inte fullsmockade konferensdagar i UK. Att jag redan sett Arlanda tillräckligt mycket och att grannarnas hus var precis lagom mycket variation.
Samtidigt insåg jag att det bara bekräftar det där med att jag inte blir nöjd. För antingen står allting för stilla och jag vill att det ska hända något. Eller så händer det massa saker och jag vill att det ska stå lite stilla.
Så här sitter jag mitt över havet påväg till UK (tidsinställt inlägg, måndagkväll). Och jag får minsann längta efter Daniel några dagar till. Veckan kommer med all säkerhet flyga fram. Och det är ju bra på sitt sätt. Gör något unikt varje dag, minns ni? Det gör jag nu. Ny stad, nytt hotell, ny utbildning, nya människor och nya dialekter.
Kanske är det allt detta overflow på nytt som gör att jag gärna skulle pausa lite.
Men min gamla bakgrundsbild på datorn beskriver detta alldeles förträffligt. (Och den hade jag långt innan hypen kring detta uttryck!)
Bilden: En guldfisk som flyger i luften från en skål till en annan.
”If you want something you’ve never had. You have to do something you’ve never done.”
Så här är jag nu påväg till Liverpool. Kan jag inte bara få sitta i soffan? Nej, för där har jag varit förut!
No Comments