Som en skalbaggsvärm har de invaderat Sverige. Tagit över varenda pelare på Stureplan och kvadratmeter på bussarna. Infiltrerat sig i i radioreklamen och som en igel sugit sig fast på de mest irriterande ställena. Storytel, Nextory, Bookbeat. Eller iTunes, Adlibris och Biblioteket. Överallt är de. Ljudböckerna.
Det där med ljudböcker – vad fan är grejen?
Ärligt talat har jag alltid varit fientligt inställd till ljudböcker. Läsa är ju liksom en bok, med tryckta sidor, känslan mellan fingrarna, myset i fåtöljen och glädjen i att välja ut ett exemplar i bokhandeln.
Sen hade jag ett ex som älskade ljudböcker. Han lyssnade jämt. Alltså jämt. Och plöjde kopiösa mängder böcker. Som han dessutom påstod sig läsa. Hrmpf… ”läsa” som att det var det han gjorde. Nej tack.
Någonstans i ett svagt ögonblick lovade jag väl att jag skulle ge det en chans. Jag började lyssna på Da Vinci-koden. Jag hade en lång bussresa framför mig och insåg att läsning på bussen så många timmar skulle bli jobbigt. Så jag lyssnade. Och lyssande. Och lyssnade. Och det gick sååå sakta. Det kliade liksom i benen av att bara lyssna på den släpande rösten som malde på, kapitel efter kapitel, sakta, sakta, sakta. Men kom igen då! Liiite snabbare kan du väl prata tänkte jag för mig själv.
Sen kom vi väl fram med bussen och vi kom dessutom hem igen. Och jag var inte ens i närheten av att vara klar med boken. Jag gav upp, la ljudböcker som fenomen på hyllan för att samla damm, och hade inga planer på att någonsin plocka ned det igen.
Kan man ens säga att man läser ljudböcker?
Ja, frågan kan ju debatteras. Rent krasst så läser man ju faktiskt inte böckerna. Utan lyssnar på böckerna. En ljudboksfantast kan ju å andra sidan hävda att man ju faktiskt säger att man läser böcker när man är liten, och någon högläser en bok för en. Så ja, det kommer nog få fortsätta vara en obesvarad fråga.
Så ljudböcker är bara skit?
Hade du svarat mig för bara någon månad sedan hade jag med säker stämma sagt att Absolut, totalt meningslöst! Men. Jag är inte så säker på saken längre. Eller. Alltså. Jag måste ju till och med ge mig till känna med att … nej… det kanske faktiskt inte bara är skit med ljudböcker. (Aj det gjorde ont att skriva.)
Hur började det här egentligen? Varför har jag ändrat mig? Och vad är bra då?
Jo, alltså. Som bekant pendlar vi ju några timmar per dag. Musik i all ära. Men när man hört Pretty Girl med Maggie Lindemann hundrafyrtioelva-gånger är inte ens den bra längre. Lite intellektuell stimulans vore ju faktiskt bra. Vanligtvis brukar jag sluka Podcast. Men jag och Daniel har inte samma smak där. Så ljudböcker. Kunde det vara något? Kunde jag orka ge det en chans till? Kanske, kanske fanns det de ljudböcker som inte var så förbannat sega. Så låt oss prova.
Jag laddade ned en av de där ovan nämnda apparna. Förundrades över utbudet, både på svenska, engelska och i E-boksformat (digitala böcker att faktiskt läsa). Och vi bestämde oss för Steve Jobs biografi på engelska. 24 timmar lång. Dear lord. Och vi började lyssna. Den var faktiskt inte alls sådär seg som jag kom ihåg Da Vinci-koden som. Och intressant.
Sen skulle jag ut och springa och hade ju liksom sett den där ”Born to Run” – boken som jag velat läsa. Kanske skulle pröva med den i lurarna? Sagt och gjort. Den blev det också och ut i löpspåret.
Sen skulle vi ju måla huset på semestern. Det är ju rätt tråkigt att glo in i en vägg i flera timmar. Kanske kunde jag fortsätta lyssna på Born to Run, den var ju ändå rätt intressant.
Nu är den slut. Jag har dessutom plöjt mig igenom halva Omgiven av Idioter stirrandes in i Faluröda väggar. Det är nästan så att jag måste säga att det är suveränt att ha tiotals-timmar av örongodis redo för diverse mindre roliga andra aktiviteter, som kräver fysisk närvaro, men inte nödvändigtvis hundra procents mentalt fokus.
Så här är jag. Ljudbokshataren som konverterat. Blivit förälskad i historierna och ser fram emot flera dagars målande. Där jag får gå in i min egen värld och vara aktiv i sinnet och röra kroppen samtidigt. En fenomenal blandning för den rastlöse.
*Roman slut*
