Swiiiiiiish – ännu en vecka lider mot sitt slut!
Veckans Yey – Badrumsbeslut
Ibland är det alldeles för tydligt vems dotter jag är. Nytt badrum betyder på tok för många beslut. På tok för många! Men nu är det äntligen gjort. Kakel, inredning, placering, lister och foder. Imorgon åker ritningar och listor iväg till hantverkarna, äntligen kan vi kryssa av att besluten till badrummet är tagna och bara arbetet kvarstår. Det kommer ske strax innan jul. Så nu är det bara vänta och hålla tummarna för att det blir bra! Det tror jag nog.
Det kommer helt klart mindre rosa och rosettigt än dagens badrum. Med normala blandare utan varmvatten OCH kallvatten kran. Påfund att ha 2017! Nu blir det tillbaka till ljust och fräscht. Lampor speglar och snygg inredning. Och rätt fall! Ser så fram emot att slippa torka halva golvet varje gång jag duschat. Och att slippa försöka hitta en bra värme och tryck med två kranar i duschen varje gång. Så med det sagt kan det typ bara bli bättre. Längtar till badrumssäsong 2018!
Så här ser det ut när man försöker bestämma sig!
Veckans Nay – Insikter
De säger att man älskar sina föräldrar villkorslöst när man är ett litet barn. Att man inte klarar av de när man är tonåring. Och att man hittar tillbaka till varandra när man blir äldre. När man blir klokare och mer insiktsfull kanske. När man inser att sina föräldrar bara är vanliga människor. Inte superhjältar som man trodde när man var liten. Små, små barn tror att ropar man på mamma/pappa så löser allt sig. Ju äldre vi blir ju mer inser vi att de inte kan allt.
Vi inser att de runt omkring oss också blir föräldrar och hjältar för sina barn. Men vi vet med säkerhet att de inte kan allting. Vi börjar förstå att våra föräldrar gjorde så gott de kunde. Allihopa. Utifrån sina förutsättningar. Och vi inser att de inte är odödliga. Även fast vi helst vill tro motsatsen. För vem ska vi ropa på sen?
Vi inser att alla de där sakerna som de gjorde när vi var små, som gjorde oss galna. Helt plötsligt står vi där och gör de själva. Även fast vi fortfarande tycker det är hopplöst. Vi säger kommentarer som får oss att börja skratta för vi inser att det just var mamma/pappa som hoppade ut genom munnen. Vi inser att någonstans blir vi den där kopian som vi inte, under några omständigheter, skulle bli. Vi kämpar emot. Eftersom jag inte har barn själv har jag väl än så länge lyckats rätt bra. Förutom att jag alltid muttrar när jag kommer hem från jobbet, blir mentalt trött av för mycket beslut på en gång och omåttligt sur över småsaker. Nåja, ganska bra då. Men jag inser att det kanske kommer bli ännu värre. Men det kanske inte är så dåligt ändå? Med lite klokare, mer insiktsfulla ögon kanske de där pinsamheterna inte var så värst farliga.
Veckans Nay får går helt enkelt till insikterna om att våra föräldrar inte är superhjältar, även om vi nog alltid kommer försöka tro det. Innerst inne.
