Veckans Yey – Klättra
Det var nog två år sedan jag klättrade sist. Daniel blev bättre och bättre och jag tappade suget. Mitt envisa vägrar vara sämst jag kickade nog in och jag ville inte inse att jag tyckte det var läskigt. Så efter att vi flyttat till huset, tror jag inte att jag satt foten på ett klättergym. Tills idag.
Daniel ville klättra på sin födelsedag. Där blev det dock dåligt med tid, så jag lovade att vi skulle göra det idag. Det gjorde vi. Mest för hans skull. Och jag var faktiskt riktigt nervös när vi var påväg dit. Skulle jag komma ihåg något? Hur knyter man ett rep och hur säkrar man. Jag ska ju kunna det här. hur man klättrar.
Vi började lite lätt med nybörjar-väggarna. Daniel trippelkollade hur jag knutit in mig och vi repeterade säkring. Kanske var det lite som att cykla. För det gick faktiskt bra. Faktiskt bättre än förut tycker jag. Kanske var det för att jag kom dit med inga förväntningar alls och förutsatte att Daniel skulle vara 100 bättre. Jag hade liksom inget att leva upp till.
Vi hade det jättetrevligt. Jag klättrade till toppen av de höga väggarna flera gånger, över överhäng och utan höjdpanik. Känslan var toppen och nya selen satt bra. Ja den som jag köpte för två år sedan typ. Nu är jag peppat på att göra det här igen!
Veckans Nay – Kommunicera
Jag vet inte hur många gånger jag själv sagt att kommunikation är A och O. Jag vet inte hur många gånger jag hört andra säga att allting skulle lösas med bättre kommunikation. Jag vet inte heller hur många gånger vi fortsätter att suga på det.
På jobbet, i par-relationer och i vänskapsrelationer. Vi tror att de andra förstår vad vi menar. Det gör de inte.
Vi pratar för mycket, lyssnar för lite eller pratar för lite och lyssnar för mycket. Balansgången är hopplös.
Ibland resulterar det i massiva gräl för att man inte lyckas förstå varandra. Jag tror vi alla känner igen det där. Hur småsaker eskalerar och blir avgrundsdjupa.
Kommunikation är fasiken en never endig skill och jag tror vi alla tycker att vi kan den, men alla andra är kass. Problemet är bara att vi alla kommunicerar olika. Hur möts vi halväg och får varandra att förstå?
På jobbet ska vi gärna be den andra bekräfta vad vi berättat och vad som förväntas. Kanske borde vi göra det privat också. Försäkra oss om att det vi säger faktiskt förstås av mottagaren? För hur många är inte vi kvinnor som förväntas oss att männen ska förstå ”hintar” som de inte ens fattat fanns. Och hur många är de männen som förväntar sig att saker ska ske utav sig självt?
Att inse att kommunikation är och alltid kommer vara en utmaning, det får vi nog leva med. Hur vi tar till oss, lär oss, agerar och ständigt förbättrar det är det vi faktiskt kan påverka.
