Varför pratar alla föräldrar om hur jobbigt allting är?

26 februari, 2019
föräldrar

Jag hade en intressant diskussion med min vän här om dagen. Men låt oss börja i rätt ände.

Jag har aldrig varit en sådan som ville skaffa barn när jag var 15. Jag har aldrig haft något speciellt sug efter det. Jag har visserligen inte heller umgåtts speciellt mycket med barn. Inga syskon. Inget dagis. Inga teenage-morsor. Och de barnen som dök upp i min omkrets kom oftast till världen när jag bodde på annan ort. Vilket ju när man tittar tillbaka varit en drös år.

Diskussionen börjar alltså kring det här med barn. Varandet eller icke varandet av ungar. Fördelen med att ha känt någon länge, är att man får ställa de där frågorna som annars är off limit. Som ”känner du dig inte låst med barn hela tiden?”. Förtydligade förstås den givna frasen till småbarnsföräldrar först ”Jag förstår att du aldrig skulle vilja byta ut/ångra ditt/dina barn. Men..” Den är obligatorisk. Och ja, jag tror jag förstår.

Poängen, hur som helst, kom efter min fråga ”Är de verkligen så söta att de väger upp hur jobbiga de är?” Jag menar, ungar verkar ju onekligen svinjobbiga, största delen av tiden. När de inte sover – eller råkar vara glada en millisekund innan de börjar skrika eller kastar sig på golvet i protest. Eller har växt upp, bestämt sig för att sno din specialbeställda skumpa eller vill ha en Canada Goose Jacka för 10 papp. Hur jävla söta kan de vara egentligen?

Till nästan alla föräldrar

Poängen – ”Men vi föräldrar berättar ju det jobbiga de gör! Nästan aldrig de där söta sakerna.” Nehe. Okej. Jo men, okej, vi alla gillar ju att dela med oss av våra problem. Och kanske inte nödvändigtvis om alla mysiga stunder vi faktiskt har – som en tisdagskväll med tacos, eller hålla handen på en promenad. Okej. Jag fattar. Men det är ett jädrigt dålig sälj approach.

Vilken säljare av produkten ”barn” skulle säga: Klart du ska ha en! Ta två förresten! Den kommer väcka dig åtta gånger per natt, levereras utan alla nödvändiga tillbehör, och just det – vi har absolut ingen garanti på funktionaliteten, och returrätten är hela noll dagar!

Nej, jag tycker säljkåren föräldrar får ta och rycka upp sig lite. Ska jag vara ärlig är jag ungefär lika intresserad av att felsöka din unge, som jag är att felsöka mitt trilskande wi-fi. Kanske nödvändigt ibland – men det är verkligen inte underhållande. Visa mig några roliga föräldrar varianter av You-tube klipp (Tips: Failarmy går ju alltid hem), eller berätta något med faktiskt värde. Fråga dig vad du själv hade tyckt varit roligt, innan dit hem invaderades av små, ettriga varelser. Jag lovar – de stunderna finns säkerligen också!

Ps. Jag förstår att detta kanske kan vara att kliva på någons ömma tår. Det är inte min avsikt. Och detta är verkligen inte riktat till någon personligen. Jag tycker däremot att föräldrar överlag ska ta sig en funderare på hur ni säljer konceptet barn. Vi pratar om värdet av att vara positiv, i alla kanaler, men det utesluter tydligen alla X-miljoner svenska föräldrar. Inte okej.

Adrenalin i Tuna-Hästberg

19 februari, 2019

I helgen firade jag både namnsdag och inkasserade min julklapp – en dag i Tuna-Hästberg utanför Borlänge. Tuna-Hästberg är en gammal gruva som var aktiv fram till 1964 där man bröt järnmalm, innan det blev för dålig lönsamhet och man förlitade sig på Malmberget i Kiruna. Berget, eller närmare bestämt gruvan är även känd som ”Äventyrsgruvan”, och det var ju såklart därför vi var där!

Efter en välförtjänt sovmorgon på lördagen brummade vi iväg mot Borlänge framåt eftermiddagen. Ett stopp på Chop-chop i Enköping fick inleda resan (tips från coachen – ta en barnportion det är fullt dugligt som normal portion, och då är jag ju ändå stor i maten!). Där fick jag också äran att se representanter från bästa thaiboxningsklubben – Combat Academy.

Äventyrshelgen

Sen rullade vi vidare mot Borlänge. Efter hotell strul och tillslut en sen incheckning på Scandic i stan, blev det sen middag på Restaurang Lilla Parken. Pilgrimsmusslor till förrätt och Pasta med räkor till varmrätt var en bra namnsdagspresent! Sen tackade vi för oss och begav oss mot sängarna.

Söndag morgon inledde vi med sovmorgon igen, på rekommendation från receptionen, eftersom sportlovet börjat och hotellets frukostbuffé invaderats av små ligister (aka barn) innan pisterna i Romme öppnat. Efter att ha ätit en ordentlig frukost med pannkakor och scrambled eggs packade vi på oss underställ och oömma kläder och begav oss ut på en liten promenad. Mina Mendel-vandringsskor har jag gett många bra kommentarer, men med utslitna sulor (efter många, många mil) och låga skaft var de inte optimala i snön. Men vi halkade runt en stund och fick se en ravin i naturreservatet innan det var dags att bege oss mot gruvan.

Tuna-Hästberg aka Äventyrsgruva

Väl på plats uppe på berget blev det på med klättersele, hjälm och pannlampa. Vi hade tur, för vanligen genomförs inte turen om det är under åtta personer. Men vi var bara 4:a och hade lyckan att till det dessutom ha tre stycken guider.

Stora delar av turen var Via Ferrata, alltså att man går/klättrar men sitter fast i en vajer under tiden. Detta är alltså för att inte hamna som mos på botten av en gruva. Det hade ju varit just en snygg julklapp liksom! Vi började med att öva säkring och lite ”regler” innan vi gav oss ned genom ett gammalt ventilationshål ner i gruvan.

Nere i gruvan

Första biten hade de varit lite schyssta och byggt trä partier emellan så att man inte såg hela vägen ned. Det var nog en 18 meter eller så ner till första nivån. Totalt gick och klättrade vi 80 meter ned i malmgruvan. Som oftast hade stora delar av gruvan fyllts med vatten och det var superfint på sina ställen. Vi filmade med GoPro:n en del av äventyret, innan batteriet dog. Förhoppningsvis kan jag dela med mig av filmen inom inte allt för lång tid. Om den inte bara är becksvart vill säga. Eftersom hela turen gjordes i gruvan med pannlampa på.

En av de häftigaste delarna var helt klart när vi efter att ha gått över en lååång och gänglig hängbro, över ett stort schakt klättrade ned mot botten på 80 meter. Denna bit var klättrandes längs en bergvägg med instuckna armeringsjärn som stege. Nedanför oss låg en vacker vattenspegel och ovanför oss tomrum uppåt. Häftigt.

Den andra riktigt häftiga delen var när vi närmade oss slutet och gick över en intern-glaciär. Om det nu är ett ord. Men det var helt enkelt ett metertjockt islager inne i gruvan, som inte smälter – inte ens under sommaren. Utan troligen bygger de på sig år efter år. Längs en liten smal passage kunde man åla/ åka ruschkana in under isen. Magiskt vackert och riktigt coolt att få pröva att tycka sig in i ett litet utrymme. Också häftigt att man precis innan gått på ”taket” och minuterna efter är i salen som bildats under istäcket.

Glaciär Tuna-Hästberg

För övrigt såg vi några häftiga ispelare som byggdes upp under vintern. Det tog mig tillbaka till alla avsnitt av Planet Earth som vi sett. Naturupplevelser är häftigt i alla fall. Till och med över havet!

Ispelare i gruva

Efter nästan fyra timmar var vi tillbaka över gruvkanten igen. En riktigt bra julklapp!