När simningen rann ut i sanden

13 september, 2018

Det är med vemod jag börjar inse att simsäsongen går mot sitt slut utomhus. Efter MC-semestern har allting annat kommit ivägen. Prioritering har varit på löpningen inför halvmaran och sena jobbkvällar har gjort det mindre lockande att simma. Jag simmar gärna sent in på hösten, men det får gärna vara ljust ute. Mörka vatten har även jag en respekt för. Skulle gärna natt-dyka, men föredrar att simma när solen strålar ner i vattnet och skapar lite djup.

Att få börja simma är en av de härligaste sakerna med våren. Att vattnet blir kallt och kvällarna mörka är en av de tydligaste signalerna för att hösten är påväg. Kanske kan vi säga att den är här? Vilket inte vore förvånande. Nästa vecka fyller jag år. Och då är det verkligen alltid höst. Så ja jag måste väl förena mig med sanningen. Ett annat tecken på att det är höst är mina morgonrutiner. När det inte längre är 30-grader inne kryper jag in i morgonrocken, tassar ner till köket och sätter på vattenkokaren. Gör mig en stor kopp thé och kokar gröt med äpplemos. Det är mysigt.

Jag har hållit mig ifrån att fylla på thé-förrådet under sommaren för att tömma det. Och nu är det verkligen tomt. Det finns lite misslyckat matcha thé från Japan kvar och kanske 2 koppar grönt thé. That’s it. I vanliga fall finns det fyrtioelva sorters thé hemma. Så det ska jag lyxa med att köpa framöver. Mysthé.

Vad händer med simningen i höst?

Men jag kommer inte lägga simningen på hyllan, även fast den rann ut i sanden under sensommaren. Nu får den snart flytta in i simhallen istället. Men först ska jag springa halvmaran i helgen. Sen ska jag fundera på hur höstens träning ska se ut! Men kanske hinner jag med någon mer ute-sim?!

När simningen rann ut i sanden

Ingen Speedway i regnet

11 september, 2018

Jag tycker verkligen att det är superkul att jag och pappa tagit upp vår gamla aktivitet – Gå på Speedway. När dessutom Smederna levererar proffsig åkning och har tagit sig till Kvartsfinal är det ännu roligare. Förra veckan vann de kvartsfinalen hemma mot Indianerna och idag väntade Semi mot Rospiggarna.

Efter ännu en hektiskt dag med kundbesök i Stockholm – rullade jag mot Eskilstuna i regnet. Redan då misstänkte vi att det kanske inte skulle bli någon Speedway ikväll. Men man kan ju inte tacka nej till köttbullsmackor hemma hos mamma och pappa – så det blev en sväng dit ändå.

Matchstart

Väl på plats hemma hos föräldrarna kunde vi konstatera att tävlingsstarten skjutits upp till 20.00 istället för 19.00 som var ordinarie match start. Men regnet öste fortfarande ned. En korv, stuvade grönsaker och en köttbullsmacka senare regnade det fortfarande och matchstarten på Speedwayen var uppskjuten ytterligare en halvtimme. Vi konstaterade att med en väckarklocka som ringer 05.00 imorgon bitti och med ett schema bokat fram till 18 var det inte läge att försöka sig på 2,5 timme Speedway i regnet.

Smederna Speedway

Så det blev kaffe och skitsnack hemma hos föräldrarna. Och ett bokat bort på restaurang till nästa vecka. (En vecka kvar som ”20”-åring – jösses).

Nu ska jag packa ihop säcken för kvällen och lagra in några sömntimmar på kontot. Vad jag kan se verkade det aldrig bli någon matchstart idag. Snörpligt. Men kanske kan vi få en ny chans att se semifinalen?!

Over and out.

*Edit: Eller kanske inte, Smederna Speedway Facebook: ”En riktig mardrömskväll på Motorstadion. Underläge i halvtid med 39-51.”

Veckans Yey och Nästa Hey – att vara tacksam och halvmarathon

9 september, 2018

Veckans Yey – att vara tacksam

Den här veckan har varit fortsatt kaotisk. Mycket jobb och diskussioner som jag inte är van vid. Troligen väldigt utvecklande. Men också väldigt påfrestande.

Långa arbetsdagar och lite träning. Inte alls den kombo som fungerar bäst för mig. Träningen har verkligen blivit en ventil för mig. Så förvånande med tanke på hur jag levde för inte allt för många år sedan.

Däremot har jag verkligen försökt att köra den klassiska ”tre saker jag är tacksam för” varje kväll innan jag gått och lagt mig. Det ger en verkligen perspektiv på livet! För oftast är det ytterst små saker som stressar oss. Som sett från ett helikopterperspektiv eller ett ”vad gör det om 100 år” – perspektiv är rätt löjliga att hets upp sig över. Kanske är det att jag närmar mig 30-strecket med jättesteg – men familjen börjar kännas som det viktigaste. Den som faktiskt kommer finnas kvar oavsett. Vänner, familj och relationer det är det vi minns när vi blir gamla har jag en känsla av. Jobb, visst är det en viktig del i våra liv. Men det kommer förändras under livets gång. Än mer nu för tiden, när det faktiskt är okej att inte få guldklocka på första arbetet.

Lite kaffe kan också hjälpa!

Hörrni, ta ett djupt andetag, njut av den härliga luften, fundera på vilka saker som gör dig lycklig! De finns alltid där – små och stora i vardagen!

Nästa Hey – halvmarathon

Så skönt att jag hann med löpning i går. Nästan 1,5 mil var av hälften i skymning eller mörker. Utan lampa, men med reflexväst. Välbehövliga kilometer inför nästa helgs halvmara i Stockholm. Den här veckan får det bli mest underhållskilometer och laddning inför helgen.

Jag ser fram emot helgen. Jag ser fram emot folkfest och jag tror nog att jag ska springa utan musik i öronen. För att lyssna på folkfesten. Det är ett steg framåt för mig. För att springa utan musik i öronen har varit otänkbart länge. Men nu har jag hittat ett tempo som funkar, som jag hoppas kunna hålla och ändå njuta av dryga två mil löpning. Jag ser fram emot att ladda batterierna i löpardojor på Stockholmsgator på lördag! Syns vi där?