18 kilometer påsklöpning

21 april, 2019

Ingen har ju missat det härliga påskvädret vi har. Från ingenstans dök sommarvärmen upp och vinterskorna åkte in i förrådet. (Nyputsade redo för nästa härliga vintersäsong). Idag stod långpass på träningskalendern. Närmare bestämt 18 kilometer löpning.

Det krävdes en sovmorgon, (som varje helg när det finns tid!) och en god frukost och mentalt pepp för att knyta på sig dojorna och ge sig ut i spåret. Idag blev det faktiskt milspåret på andra sidan Strängnäs. ”Min mil” hemma ikring börjar bli lite tjatig och att springa förbi grannarna flera varv känns sådär. Dessutom visade det sig att det jag trodde var milspåret i stan, faktiskt är 9,4 kilometer. Om man dessutom genar lite i slutet får man en perfekt 18km runda (alltså två varv) med lite nedvarvning. Att någon bestämde sig för att göra spåret 9,4 km från början – det är ju en helt annan historia.

Jag vill också passa på att ge Strängnäs kommun en känga, för skyltningen i spåret är bedrövlig. Hälften av skyltarna var nedrivna och var det inte för att jag tidigare gissat mig runt i spåret + att det fanns en ”här är du -karta” som jag efter ytterligare gissande lyckades ta mig runt på rätt spår. Om man inte är van vid att läsa kartor – eller känner sig lite osäker för att gå fel. Då är detta spår inte bra. Så Strängnäs kommun – ut och fixa skyltar i Kvitten spåret. När ombyggnationen var klar hade ni väl kunnat greja det?

Men bortsätt från det så var det en riktigt härlig tur. Första rundan för säsongen i linne! Och trots pollen ute så gick det förvånansvärt bra! Sprang ett varv – stannade till vid bilen för några klunkar vatten och en tugga av en proteinbar för att sedan direkt springa vidare på varv två. Väl tillbaka i bilen smakade den kalla Nocco Miami så gott. Man måste ju lura sig själv att se fram emot något. Var dessutom glad att jag sprang om folk även på andra varvet. Folk som sprang/gick iförda långärmade tröjor – det var bortom mitt förstånd.

Veckan som kommer

I och med det är den här träningsveckan slut och även om helgen fortsätter imorgon så börjar nästa träningsvecka om – redan imorgon. Den här veckan som kommer är smockade med jobbevent och hur träningen ska få plats är fortfarande ett mysterium. Men får jag in ett pass imorgon (om benen pallar) så kanske jag kan få ihop den. Det beror lite på om jag lyckas få med mig löparskor i handbagaget – med packning för 4 dagar… Det mina vänner är nog veckans största utmaning om jag tänker efter!

Nästa helg blir det inga 18 kilometer – då blir det 20. Up, up and away – mot maran!

Alla ärr berättar en historia

11 april, 2019
Alla ärr berättar en historia

Jag tittar mig i spegeln idag. Trött, men nöjd över dagen ler jag åt mig själv. Jag möts av rökaktigt gula tänder, trots att jag inte rökt en ciggarett i mitt liv. Mina halvgula tänder. Och där på den högra framtanden ser jag jacket. Trots att det är ett estetiskt ”flaw” så gör det mig glad. För det är mitt jack och det berättar en historia.

Det får mig att tänka på vårkvällar i Luleå och öl i baksätet på en gammal nostalgisk Volvo av det fina slaget. Och gropar i vägen. Om någon undrar vad som vinner om man sätter glasflaskor mot emalj, så vinner glasflaskor. Jag har prövat.

Det får mig att tänka på krulliga pojkar, kamaxlar och samiska istappar. På koddrottningar, korta förare och intensiva men underbara månader. På ett universitetsprojekt som alltid kommer finnas med i mina glada minnen. Vilket gäng. Vilket underbart fint jack i tanden.

Sen har vi ärret på vänster pekfingerknoge, och faktiskt på långfingret med om man tittar noga. De berättar om en för sen ankomst till skolan. Om bakdäck som slirar över den där stora stenen vid slutet av grusgången, om en mamma som plåstra om och en cykel som sällan stod still. Om en barndom där ärr symboliserar något fint. Jag önskar alla barn kunde vara säkra på att ärr är något fint.

Eller gropen i vänster smalben. Precis där på mitten, avlångt och sen på mitten av ärret ytterligare ett. Som en grop. Min grop. Ärr som berättar om en skolgång med raster, balanserandes på trästänger och stenar i en cirkel. Om sår som kanske borde sytts, men som bara plåstrades om. Vitt skinn eller vita ben. Ingen vet, ingen kommer någonsin veta.

Eller det där lilla ärret under foten. Från okänt objekt på stigar mellan bungalows – barfota med sanden mellan tårna. Semesterns där alla kvitton som skrevs på ön dedikerade till den lilla blonda filuren istället för till hennes föräldrar. Hon visste alla vem det var. Ärret berättar fortfarande sin historia.

Dina ärr är din alldeles egna sagobok. Bara du kan läsa den, och den berättar fantastiska historier, om du ger den tiden att dela med sig.