Äventyrsbana i Göteborg – Höghöjdsbana Partille

4 september, 2019
Äventyrsbana

Äventyrsbana i Göteborg tyckte vi lät som en bra idé när alla andra låg på stranden. När termometern närmades sig 30 graders strecket – då drog vi till höghöjdsbanan i Partille.

Äventyrsbanan i Göteborg

Sommarsemestern i år bjöd på Roadtrip genom Sverige – med start i Strängnäs, via Katrineholm, till Lysekil, vidare till Göteborg och sen ner till Knutstorp. För att avsluta vistelsen med en tripp till Helsingborg och de klassiska semesterdagarna på Öland. Men åter till äventyrsbanan!

Påväg till Göteborg berättade Daniel att han hade kikat på en rolig äventyrsbana i Partille. Action på semestern lät ju inte helt fel och vi bestämde oss för att boka in det!

Vi valde ett hotell som låg nära, men ändå med cykelavstånd till Göteborg och hamnade på Kviberg Park Hotell som dessutom visade sig ha tillgång till 2 stora gym (eller rent tekniskt 1 uppdelat i två lokaler) och låg ovanpå skidtunneln. Blev lite ”kulturkrock” när det är 30 grader ute och man blir sugen på att dra på sig skidorna! Tyvärr hanns det inte med! (Kanske anledning att komma tillbaka till Kviberg!)

20190727_124709
När man är på en äventyrsbana i tid god tid innan start så inspekterar man vad som komma skall!

High Adventure och grön, blå och röd bana

Klockan 09.30 hade vi tid på High Adventure, som äventyrsbanan heter. Men vi var tvungna att vara på plats senast 15 minuter innan och behövde ju såklart lite marginal. Så runt 09.00 rullade vi upp längs grusvägen (där man inte ville möta någon annan bil), till en skogsdunge där ett stort antal selar låg upplagda på marken.

I träden klättrade människor runt. Solen lyste från klarblå himmel och temperaturen denna dag förutspåddes närma sig 30 grader. För en gångs skull var jag glad att vi hade en ganska tidig start!

High adventures banor är indelade i Grön, Blå och Röd bana. Grön är lättast, Röd är svårast. För att göra Röd bana måste du ha gjort Blå bana innan.

20190727_124238
High Adventures HQ

Det hela börjar med en genomgång, där man precis som vid klassisk via ferrata har två infästningspunkter, alltså två linor som är fästa i selen med en karbin vardera. Dessutom har du en linvagn som används vid banans ziplines – vilket är ett antal. Vid övningsbanan är du bara en meter över marken, och får praktisera att använda dessa. Karbinerna är inte skruvkarbiner utan har en metallskena som ska tryckas in samtidigt som du trycker in själva ”öppningen”. Det var väl det enda som inte kändes helsäkert, men å andra sidan helt förståligt och uppskattat med tanke på hur många gånger man faktiskt öppnar dessa karbiner under dagen!

Utöver en vanlig klättersele, 2 karbiner och en linvagn så har man även hjälm och handskar. Och för er med mini-händer, precis som jag kan jag glatt meddela att det fanns handskar i vår storlek. Woho! Skor har du dina egna och bör satsa på gympaskor eller några med fastare sula typ promenadskor för skogen.

Vågar jag köra äventrysbanan som är Röd?

Eftersom jag och Daniel var tidiga gick vi runt en sväng och tittade. Höjder är ju inte min favorit, även om jag på något hat-kärlekssätt fortsätter att utsätta mig för de med klättring, berg, äventyrsbanor och nöjesfält. Jag tittade på den röda, högsta, tuffaste och helt klart läskigaste banan och sa jag tror inte att jag fixar den där. Det ska ändå rätt mycket till för att jag ska slänga in handduken innan jag ens prövat. Men klätternät i tre nivåer på massa meters höjd, tarzan lianer ut i klätternät också riktigt högt upp och andra oförklarliga konstruktioner såg mycket avskräckande ut.

Grön äventyrsbana

Vi bestämde oss för att börja med en grön äventyrsbana, jag tyckte det verkade tillräckligt läskigt. Jag var däremot glad och nöjd över att man även fäste in sig när man klättrade repstegar. För har jag några men från när jag var lite så är det någon inneboende rädsla för rep, repstegar och klätternät, de vann alltid matchen och jag fattade aldrig hur man skulle klättra i de. Men nu lyckades jag klättra repstege utan större problem, och repen övervann jag på ett utegym i somras med – kändes skönt!

Alla äventyrsbanor går på samma ställe, men på olika höjd, och åt olika riktningar. Så du kommer se folk runtomkring dig under hela dagen. Den gröna banan är längst ned, har kortast mellan träden och mest hjälpmedel, som extra linor vid sidorna att hålla sig i och stabilare avsatser att stå på. Något som jag verkligen uppskattade. För benen skakade ordentligt och efter några minuter, långt ute på en stållina var jag inte ens säker att jag skulle ta mig runt den gröna banan.

Men som det är med höjder så är det värst i början. Sen släpper det successivt. Om det är att hjärnan inser att kroppen inte kommer trilla ned, eller om den bara inser att den här galningen skiter i att det är livsfarligt och sen mer fokuserar på att överleva och ta vettiga beslut i den situation som man nu försatt kroppen.

Oavsett så kapas udden på den där nära panikkänslan, som jag inte tror jag är ensam om att få på hög höjd efter en stund och man börjar kunna ha… nästan… roligt. Efter cirka en timme inklusive säkerhetsgenomgången är vi tillbaka i starten av vår gröna äventyrsbana, och har klarat hela. Skönt!

20190727_124444

Blå äventyrsbana

Jag tittar på klockan, inser att det fasiken inte är value for money att banga nu med nästan 2 timmar kvar att leka. Vi klättrar upp för starten till blå bana.

Den här banan bjuder på lite mer ”dumheter” – lianer på hjul, längre…öhm..hängbroar om de nu kan kallas det, och andra tokigheter. Den är högre upp än den blå. Det krävs mer fysik och mer mental styrka att ta sig runt.

Efter ytterligare en timme är vi tillbaka i starten igen. Jag är svettig, törstig och våndas inför att det är en timme kvar. Att jag vet hur förbannad jag kommer vara på mig själv om jag åker härifrån utan att ha gjort den röda banan. Speciellt om Danne gör den. Som han såklart ska. Vad fasiken hände med hans höjdrädsla, jag var ju den tuffa när det gällde höjder förr!

IMG_20190727_145612_914
Klätternätens klätternät!

Röd äventrysbana

Den är högre upp, den börjar med ett h-vete till klätternät som lämnade blåmärken på mina armar i flera veckor efteråt. Men precis, jag klättrade upp. Jag bestämde mig för att göra röd bana trots allt. Men jag höll krampaktigt i klätternäten. Tog fram armstyrkan, modet och envisheten och lyckades på något sätt komma över till andra sidan klätternäten. Blåmärkena som ett bevis på att jag verkligen kämpade.

Några av killarna efter oss från svensexan vände i klätternäten, de kom helt enkelt inte över. Jag tror att detta är lite poängen. Den röda banan är fysiskt tuff, speciellt om du har gjort de andra två banorna innan! En bit in på den röda banan kommer också den stora tarzan lianen. En lång lian som kräver att du hoppar rakt ut i luften och sen fångar upp dig själv i ett stort klätternät kanske 25 meter bort. Här finns det en zipline så du kan avbryta om du vill. Det säger lite om att här pallar folk inte mer.

Jag var livrädd men jag hoppade. Kom fram till nätet på andra sidan, men hade lyckats vridas ett varv runt så kommer med ryggen och lyckas inte fånga med händerna. Tänker att det hade gått om jag mosat in fötterna i nätet, men med ett marathon inplanerat om några veckor vill jag inte riskera att vricka några fötter! Jag hamnar på mitten och blir hängande. Tur att Danne kunde få lite fart på lianen igen så jag kunde komma över till andra sidan. (Man är fastspänd i lianen så du hänger tryckt och säkert även om det nu är många meter ovanför marken!)

Slutet

Efter lianen tänker jag att nu, nu är det snart slut. Mentalt slut och fysiskt slut. Dessutom går den röda banan nu bort från resten och mot en 170 meter lång zipline som tar en tillbaka till slutet, eller ja där alla banor börjar.

Men icke, det är tydligen långt kvar. Det är fler kämpiga partier där man måste gå åt rätt håll runt hängande stockar för att inte fastna med säkerhetslinan, och ja diverse utmaningar. Tillslut ser jag slutet. Men innan dess är det en riktigt lång nätbro, det är stockar som ser riktigt vigliga ut, det är ett långt gå på lina parti – som vi gjort så många andra men kortare innan på de andra banorna. Och sen efter ytterligare 4-5 moment kommer ziplinen.

Här där vi står, precis nedanför hängbron finns det en exit. Jag går ut på nätbron och tänker, snart, snart är det klart. Nätbron är okej i kanske 10 meter sen börjar den vibrera efter 15-20 meter vibrerar den rejält och jag känner tårarna bränna i ögonen. Äh fan, det är inte värt det. Jag vänder. Tackar för mig och tar exiten ut.

Sätter mig på en stig i skogen och kollar på Danne som klättar vidare. Pustar, torkar bort några tårar av lättnad eller chock, jag vet inte och säger till mig själv att det var rätt att bryta.

20190727_124558

Att acceptera

Jag har så svårt att inte fullfölja saker. Jag avskyr känslan av att inte gör klart. Men där någonstans insåg jag att jag redan pushat kroppen så mycket både mentalt och fysiskt att jag inte pallade mer. Klart som sjutton jag hade kunnat komma, men det var inte värt det. Och faktiskt, jag har inte ångrat det sen dess. Jag skriver det här nu i bloggen, för jag skäms inte för att jag bröt. Det var faktiskt bara en äventyrsbana. Jag är faktiskt stolt att jag inte pushade mig hårdare, för det var trots allt bara en frivillig lek. Visst, det suger lite att jag inte fick åka den där ziplinen, men det är ju inte som att jag inte åkt bättre ziplines tidigare.

Summa summarum har du alltså totalt 3 timmar på dig på banan. Dessa får du spendera precis som du vill, bortsätt från den obligatoriska säkerhetsgenomgången. Vi var en full grupp, men några var mycket snabba och trots att vi hade en hel svensexa framför oss och att vi inte på något sätt sölade så hamnade vi aldrig i kö.

Vill du ha en riktig höghöjdsutmaning och en äventyrsbana nära Göteborg är det här verkligen något att rekommendera. Men på med träningskläder och preppa för svettiga, utmanande och roliga timmar bland trädtopparna. Även mycket varma sommardagar går bra då träden ger skugga över Partilles äventyrsbana!

Gå på tak i Stockholm – så funkar det

28 augusti, 2019
Gå på Tak i Stockholm

Alltid önskat dig att gå på tak i Stockholm? Se huvudstadens action från en lugn plats, ovanför bruset. Så här funkar det att gå på takvandring!

Bakgrundsinfo

Min förkärlek för äventyr syntes tydligt när jag fyllde 30 och presenterna överhängande var upplevelser av olika pulshöjande slag. Takvandring i Stockholm var en av de! Det roliga med den var att jag fick den tillsammans med Mathilda och Eric, och i efterhand fick även Daniel en present med chansen att gå på tak i Stockholm. Så efter mycket om och men lyckades vi boka en helg som passade för samtliga inblandade.

Takvandring på Riddarholmen

Vi bokade in en eftermiddagstur med takvandring på Riddarholmen. Samtliga deltagare mötte upp guiderna vid statyn av Birger Jarl, på Birger Jarls torg. För övrigt är Riddarholmen en liten dold pärla, då det inte finns mycket här – men en picknick vid kajen med utsikt över Riddarfjärden hade nog inte suttit fel!

Här blir vi avprickade och går sedan gemensamt med våra guider till Gamla Riksdagshuset, där vi via vinden ska komma upp tillräckligt högt för att kunna gå på tak i Stockholm.

20190720_175338
Påväg för att gå på tak i Stockholm

Klätterselar på

Vi passerar genom väl låsta dörrar för att ta oss in i byggnaden, och sedan upp på en varm vind. Där under taknocken är det dags att sätta på sig klätterselar, eller egentligen arbetsselar – men det känns tryggt. Tänker på Klätterteknik och får flashback till Certex-tider när jag sålde sådana (eller i alla fall marknadsförde de!)

Eric ser ut att börja få högre puls, och jag funderar mest på var jag ska göra av min telefon. För bilder vill vi ju ha. Men de där väskorna som utlovades finns det inget spår av. Guiderna kan ha de i sina stänga fickor säger de. Jag är inte så sugen. Tänker att den ligger nog kvar bra i mina fickor trots allt.

20190720_180129
Sådant man gör på takvandring: Kolla! Ser du?

Upp på taket

Genom vindsluckan klättrar vi. Upp på första taket. Sen beror det på hur man ser det. Egentligen kommer vi inte till några andra tak. Men vi går på det de kallar ”ett kvarter” och med innergården i mitten tar vi oss runt i en fyrkant. Med ett antal plattformar och i ett så kallat skensystem med löpare. Måste dock säga att det går segt med löparna, eller det som guiden kallar hundar som man drar längs stålvajern. De trilskas och vill inte alls snällt följa med runt. (Har för mig att jag prövat betydligt smidigare system av Skylotec, men det är en annan historia!)

Från första plattformen går vi över taket längre bort, mot nästa plattform. En guide först, och en guide sist. Alla på rad med en härlig utsikt över Stockholm. Vädret är på vår sida och vi behöver verkligen inte frysa!

20190720_180416
”Håll den som att ni är ute och går med en hund i koppel!”

Guidning på tak

På varje plattform får vi sedan hör djupgående historia kring Stockholm. Vilka byggnader det är vi ser, hur det såg ut förr och historier om bränder och trånga gränder. En stadsvandring 43 meter ovanför Stockholms gator helt enkelt.

Det är också vad du bör föreställa dig om du bokar en takvandring. En stadsvandring på höghöjd, med lite ökad puls. Vilket i sig kan vara ett äventyr och en adrenalinkick. Men det är ingen höghöjdslek det här, det är en vandring med intressanta berättelser längs vägen.

20190720_180548
Gamla Stan från ovan

Spännande med små fickor

Sen var det det där med mobilen. Jag hade alltså shorts med öppna fickor. Sådana som man inte skulle ha mobilen i med risk för att tappa en i huvudet på någon stackare. Vilket såklart hade varit livsfarligt.

Jag tänker att vi ska ju bara gå runt här, och guiden ser ju inte så värst äventyrlig ut så det ska nog gå bra. Så länge jag står upp ligger mobilen tryggt och säkert i fickan, utan risk att trilla ut – fickorna är ändå rätt djupa.

Men det visar sig att vi ska klättra ner och upp för trappor. Vilket innebär att man får vika ihop sig lite och risken för att mobilen liksom ska ”ploppa” ur fickan ökar. Dessutom måste man ju ibland dra fram den där ”hunden” på stållinan i svängarna.

Allt går bra och mobilen, under extra uppmärksamhet, ligger tryggt och säkert i fickan under hela turen. Men det, var en extra adrenalinkick. Mobilberoende som man är… Öhm, jag menar; Eftersom jag absolut inte fick riskera att tappa ner den på någon!

20190720_182844
Jag var glad – man såg inte bara hus! Man såg vatten med!

Vad ser jag från taket?

Guiden är väldigt bra och vet mycket om historia, om byggnaderna och om Stockholm överlag. Och vi får chans att peka på saker, åt alla riktningar eftersom vi går runt i en fyrkant och ser alla väderstreck.

På sista stationen ser jag ett häftigt glastak som vi ännu inte fått höra någon historia om. Så jag frågar guiden, vad är det? Jo men det är TAK, alltså restaurangen, visar det sig. Mathilda skrattar tyst bredvid och undrade om jag gjorde det där med flit. Nej då. Helt slumpartat pekar jag på en häftig byggnad, vilken visar sig vara den vi har bokat bord på om 45 minuter.

Så vi klättrar ner från Stockholms tak, och beger oss vidare till TAK.

20190720_190232
Ett glatt gäng på takvandring!