Jag tror att min kära väns lilla busfrö kanske smittat mig med lite förkylningsbasilusker. Jag säger kanske eftersom jag inte på något sätt är helförkyld. Jag tappade halvt rösten på fitnessfestivalen i helgen, men det är en typisk allergireaktion som jag brukar få när det är mycket folk, eller smutsiga miljöer (kanske någon form av dammallergi – don’t know). Sen i söndags var jag täppt i näsan och ”lät” förkyld. Men skulle kunna varit för att jag sov över hos Camilla som varit hundvakt dagen innan – men det kände jag inte av när jag var där (alltså mer allergi). I måndags kände jag mig varm i kroppen och halvsnurrig och slö på Ju-jutsuträningen. Funderade därför i går kväll på att inte simma idag. I morse kände jag mig också halvdålig, men det var ju morgon och, ja, vem fasiken känner sig inte dålig då….
Men – to the point.
Poängen som jag ville komma till – var alltså att träningen blev av idag i alla fall. Jag slängde med badväskan i bilen i morse, om jag kanske skulle få lust att träna. Och visst fick jag det! Det är då träningen har blivit vardag. När man utan besvär hoppar in på simhallen, och kanske möjligen med lite mer besvär ner i stora bassängen för att avverka längd efter längd. Flyta, plaska, andas, sparka, tänka, dyka, njuta.
Kärlek till simningen
Folk verkar ha en sådan hat-kärlek till simningen. Ingen som inte är simmare tycker ju det är roligt att simma längd efter längd – sa Petra på Maratonpodden i det avsnittet som jag lyssnat på idag (ungefärligt). Joanna Swica kämpar även hon på längd, efter längd. Och på Triathlon föreläsningen jag var på tidigare (med Anna Wretling och Joanna) var det många, både nybörjare och duktiga atleter som pratade om oron i simningen.
Jag har aldrig haft något problem med Open Water. Det känns verkligen helt naturligt att lägga sig i ett brunt svenskt vatten (även om jag inte tackar nej till ett turkost hav). Fördelen med att bo på liten ort, men med simhall, är att man inte behöver trängas. Jag får en egen bana majoriteten av tillfällena och bassängen är ren och fräsch. Ingen trängsel som på Eriksdalsbadet här inte. Det är lyx!
Idag var det dock jobbigt. Tror som sagt att det är något i kroppen som inte är helt 100 den här veckan. Pulsen sköt i höjden och första fyrahundringen var riktigt jobbig. Men jag körde 400 x 3 med bra fart och sen simmade jag lite bröstsim och avslutade med några längder till crawl fram till 1500m. En lagom dos idag.
Jag ska väl inte sticka under stolen med att de passen som många kör troligen både är hårdare och görs oftare än min simning. Vilket såklart bidrar till en högre ”tråkighetsfaktor”, men folk klagar ju inte lika mycket på cykling och det om nått tar ju tid. Eller – huuh – backlöpning ska vi inte prata om.
Känslan av frihet
Själv känner jag en frihet i vattnet och en glädje av att få stoppa ner huvudet under ytan och bara mata. Kanske är det som en form av meditation – fram och tillbaka – fram och tillbaka. Jag har ju alltid varit ett vattendjur. (Om reinkarnation är en grej är det verkligen dags att jag blir en delfin i nästa liv!)
Ville bara berätta lite om min kärlek till simningen – den förtjänar det när alla andra tjurar på den. Jag undrar än idag om den enda sport jag inte prövade när jag var liten (nåja, kanske finns några få till) är den sport där jag kanske faktiskt hade trivts. Men jag är ändå tveksam. Simningen jag gör nu är på mitt eget initiativ. Den görs inte klockan 06.00 på morgonen och den görs inte 2 pass om dagen. Den läggs till en varierad träning. Simning, löpning, Ju-jutsu – kryddat med lite boxning, klättring, cykling och annat som jag kommer på just den veckan.
Tänkte vi ska prata lite mer om snorsport på torsdag…
