I början av veckan fick jag feeling för att klättra igen. Daniel har fortsatt under året med en arbetskamrat, medans jag har lagt det lite på hyllan på grund av massa jobb. Men i ärlighetens namn hade jag också mentalt svårt att ta mig över läskigheten i höjden. Gillar inte alls känslan av att pulsen drar iväg bara för att jag klättrar högt. Jag är ingen som riktigt likställer mig med höjdrädd. Men 10-15 meter upp i luften hängandes på en vägg, tycker tydligen kroppen att nu får det fasiken vara nog.
Idag var vi tillbaka på Klättercenter i Solna. Det stället där jag första gången verkligen kände att fan det här är ju läskigt. Innan hade vi bara klättrat på Klätterverket. Tagit grönt kort där och klättrat ganska enkla snälla väggar. På Klättercenter går det en snäll led, hela vägen upp till taket. Vet inte säkert höjden – men skulle tippa på runt 15 meter. Det läskiga är dock att den går på en kant, och avslutas med ett litet överhäng. Vilket gör att när man ska firas ner (eller trillar ner) så hamnar man en bit från väggen. Dessutom hamnar man liksom utanför väggen, eftersom det är en kant. Vilket gör att det vanliga repellerandet när man tidvis kan sätta fötterna mot väggen – inte fungerar. Alltså är man både högt upp – och långt ut!
Hjärnspökena
Idag klättrade Daniel precis denna vägg. En ny led. Men samma ställe som jag först insåg att klättring inte var helt mentalt smidigt. Utan en utmaning. Han klarade såklart leden och kom ner nöjd och glad och sa att det där är inga problem. Jag sa att jag kanske inte klättrar hela. Kanske var det just att sänka ribban och ge mig själv okej att hoppa av om jag ville – som gjorde att jag klarade hela väggen. När jag närmade mig överhänget började händerna bli svettiga och pulsen hög. Men jag bestämde mig för att strunta i hjärnspökena och fortsätta uppåt. Jag bestämde mig för att inte titta ner. Och det gjorde jag inte. Jag bestämde mig för att lite på att om jag faller så är det inte värre än om jag vore längre ner. Jag gjorde med hjärnspökena som Anneli Pompe sa ”hej rädsla, dig känner jag igen”. Sen fortsatte jag. Hela vägen upp.
Det var ingen svår led. Det var det inte. Men den var en mental utmaning för mig och jag knäckte den. För det är jag stolt. Och taggad att klättra igen!
0