Ja, så vi kom först upp till 8:e stationen i strålande väder. Sen blev det kväll, de så kallade sängarna var fruktansvärt obekväma och Daniel var dålig. Men vi tog på oss fleecetröjor, regnjackor (mot vinden), mössor, vantar och pannlampor och gav oss ut i natten.
Mount Fuji Del 1 finns här, och Mount Fuji del 2 finns här.
Mount Fuji skiljer sig mot till exempel Kebnekaise (jag har inte varit där, med Daniel har – och jag kanske ska dit till sommaren!) därför att det är betydligt mycket mer folk som bestiger berget. På så sätt är det mindre utsatt, då det är en turistattraktion och trots att det är fysiskt krävande och inte alls lättåtkomligt så är det i alla fall ”huter” längs vägen och folk längs vägen. Det kändes rätt bra att det var vi och en himla massa andra människor som skulle ta oss upp på toppen av Mount Fuji i bäckmörkret klockan 2 på natten. Det gjorde det lite mer hanterbart när man hade en sjuk kille vid sin sida.
Efter att ha druckit coca cola, fått lite energi och Alvedonen börjat värka och sen i sakta, sakta mak börjat ta sig upp för berget så blev Daniel successivt bättre. (Även om det tog nästan 2 dagar innan han var helt fit for fight igen). Men det tog sin tid och det var myrsteg i början. Sådan tur var så gick alla andra med myrsteg också, det var nämligen mer eller mindre en 1,2km kö uppför berget mot toppen. Klockan 05.15 var nämligen soluppgången som alla ville se från Mount Fuji Summit. Så alla leder (vi gick som sagt Yoshida-trail) från olika sidor av berget skulle upp till toppen, och alla hutter längs vägen, och alla som gått upp under olika tider på dygnet strålade nu samman på en kilometer upp mot toppen. Ett lämmeltåg mot toppen på Mount Fuji.
Det kan tyckas segt och förstöra charmen med ”kö” upp på toppen, men det blev som en ringlande led av ljus i bäckmörkret och alla kämpade mot berget, kroppen och de lägre syrenivåerna (vilket jag i alla fall märkte av så till vida att andningen liksom inte tog bort anfåddheten som den brukar). Vi hade packat för att klara kylan på toppen som vi visste skulle komma, men den kröp igenom kroppen på ett sätt vi inte alls räknat med. Mössa, vantar, fleecetröja och regnjacka med uppfälld luva hjälpte inte lika mycket som vi önskat mot kylan. Hade man kunnat vandra på i högre tempo kanske kroppsvärmen hade värmt på ett annat sätt. Nu var så inte fallet, och fötter och händer blev kalla och vinden blåste i ansiktet. Istappar längs bergsväggarna tyder på att det är kyligare än de närmare 30 graderna som Tokyo bjudit på.
1,2 kilometer på tre timmar låter som orimligt lång tid. Men strax innan fem lyckades vi efter många pausar – Daniel för att samla krafter och jag för att återhämta mig i ryggsäcksbärandet – ta oss upp på toppen. Lagom i tid för att se en underbar soluppgång från toppen! En soluppgång som dessvärre gjorde att man var tvungen att ta av sig vantarna för att fota och sedan omöjligen fick upp värmen i händerna igen. Vi tackar killen som sålde varm choklad på toppen – den har sällan smakat så gott! (Fördelen med ett mer turistigt berg!)
Solen närmade sig bortom horisonten
Sakta började man se strålar bryta fram ur det ljusa partiet vid horisonten
Sen kom klotet fram och genast kändes det lite, lite varmare! Häftigt att se soluppgången från ovanför molnen, såg ut som alper!
Jag klarade det – Mount Fuji Summit 3776 meter över havet!
