Inte helt oväntat så är det lördag idag. Inte för att det spelar så stor roll när det är semester. Men när sambon jobbar så är den stora bonusen att han är ledig på lördagar. Jag tycker verkligen att jag är en självständig person (eller snarar jag är en självständig person) men när man går från att sova tillsammans varje natt, vara en hel vecka tillsammans på Öland dygnet runt och alltid spendera vardagen tillsammans – till vara ifrån varandra mer eller mindre under tre veckor – då känns det ganska tråkigt och jag får lite hets på att åka igen. Även om jag verkligen ser fram emot surfingen. Jag känner mig inte så självständig som jag vet att jag är – men det kanske är så när man inte behöver stå stark helt själv, då lever man i någon slags symbios med någon annan och man vänjer sig vid det. Man kan fortfarande klara stormen själv om den kommer – men man behöver bara inte det just nu, för man har varandra. Det kanske är det som är kärlek?
Som vanligt när jag ska göra saker så bokar jag dem, är exalterad och sen närmar det sig och jag tycker att det blir jobbigt och undrar varför jag bestämt mig för att göra någonting – igen. Och detta gäller allt från att gå iväg till träningen, AW, plugga utomlands ett halvår eller åka på surfresa. Litet som stort, det triggar ofta samma känsla. Skillnaden med mig och många andra är att jag gör det ändå. Jag vet att det bär emot, att jag blir nervös och att jag helst skulle stanna under täcket. Men belöningen är värd allt det. Jag är ganska säker på att jag kommer komma hem nästa söndag med en fantastisk vecka i bakfickan, kommer längta efter Daniel och kommer uppskatta det ännu mer att vara hemma. Förhoppningsvis har jag även lärt mig surfa ordentligt. (Mer än att åka några meter som jag lärde mig i Australien för några år sen) Förhoppningsvis har jag lärt känna Camilla som jag reser med ännu bättre. Förhoppningsvis består lägret av ett skönt gäng där man kan lära känna ännu fler. Förhoppningsvis har jag fått se solen. Oavsett utfall så är jag en erfarenhet rikare – helt oberoende av vad som händer. Alltid lär man sig något.
En lärare sa till min mamma när jag var liten att ”Varje gång Julia har varit på semester så kommer hon hem lite starkare” – det var därför det var okej att mina föräldrar tog med mig på semester även utanför de vanliga loven. Min lärare Birgitta såg nyttan i resandet för mig. Att jag växte med resandet. Att jag blev lite starkare för varje resa. Och jag var en liten fegis. Få som möter mig idag skulle gissa det. Jag var rädd för det mesta när jag var liten. En friluftsdag kunde få mig att halvt bryta ihop. Varför? Sett från mina ögon idag så tror jag att det berodde på något slags kontrollbehov, som jag har än idag. Som barn så måste man förlita sig på de vuxna – att man kommer dit, kommer hem, får mat som man tål, inte blir borttappad osv. Och för många barn är det där säkert precis det man ville. Att någon skötte allt och man bara hängde på. För mig innebar varje oklar detalj ett orosmoment. Vart skulle vi åka, hur, när skulle vi åka därifrån, vad skulle vi få till lunch, var alla tvungna att hoppa längdhopp hela eftermiddagen, vad händer om det börjar regna? Jag tror faktiskt att jag hade varit mindre orolig om jag fått veta mer. Barn förstår mycket mer än man tror. Min räddning var när jag fick min egen mobiltelefon. Den blev min trygghet och min sten i ett svallande hav. Med den kunde jag ju ringa mamma – och mamma kunde fixa allt! Idag kanske jag inte alltid ringer mamma – men telefonen är alltid en trygghet som man kan lösa det mesta med (och mamma tätt där efter så klart ;)! Det var nog inte många gånger jag faktiskt ringde mamma när jag fått mobilen – men jag kunde och det var egentligen allt som behövdes.
Idag är jag inte rädd när jag ska på friluftsdag (eller säljkonferens som det kanske motsvarar idag) för idag har jag val och jag kan bestämma själv. Vissa val kanske ger konsekvenser men om jag av någon anledning skulle vantrivas kan jag åka därifrån – direkt, med nästa flyg eller tåg. För ingen annan kan faktiskt tvinga mig att göra någonting som jag inte vill. Insikten att ”I’m in charge” är min trygghet idag. Jag har råd att ta nästa flyg hem om jag vill. Har jag glömt tandborsten så köper jag en ny. Tappar jag bort tågbiljetten så köper jag en ny. ”Jag bestämmer” och tillräcklig ekonomi för att veta att ”det löser sig” gör att jag vågar. Skiter det sig så åker jag hem – så enkelt är det. Sen är jag envis som få och det ska mycket till innan jag åker hem – lite för att ”det gör man ju inte bara sådär”. Men jag kan – om jag vill.
Varje sak som känns läskig gör en starkare. Varje motgång som övervinns gör en tryggare. Varje ställe som besöks gör färre okända. Varje utmaning gör att man växer.
Jag var en fegis när jag var liten – och det är inget fel med det, alls. Och jag är imponerad över mig själv över att jag ändå vågade, trots alla små helveten jag gick igenom innan för att komma ut lite starkare på andra sidan. Jag tackar lilla mig för att jag är där jag är idag. Och imorgon åker jag till Frankrike för att surfa. En resa jag bokade ensam. För att det var något jag verkligen ville. För att man måste chansa för att vinna. För att jag kan.
