Veckans Yey – Midsommarhelg
Midsommaren firades traditionsenligt på landet. Mina föräldrars sommarstuga, där jag firat i princip varenda midsommar – med endast ett fåtal undantag på 30 år. Det är det som kallas för tradition.
Släkten köra alltid knytis där, med dans runt sommarstugeföreningens midsommarstång, sill och potatis, jordgubbar, västerbottenpaj och annat gott. Snaps, sånger och tipspromenad. Det är allt från släktens blöjbarn i spindelmannenstövlar, till kruttanter som fräser runt med rullator bland grästuvorna. Vi är en högst omaka skara. Men det är väl ändå det som kallas tradition.
Någon skrev att ju mer vi jobbar och spenderar tiden ensamma och socialiserar via internet-tjänster. Ju ovanligare blir de tillfällena när vi verkligen träffas allihopa. Jag tänker att allting ska maxas och vara unikt. Jag är likadan. Men midsommar är varken unikt, eller speciellt effektivt. Och hur mycket får vi egentligen ”ut” av att umgås med gamla tanter och småbarn? Kanske inget – eller kanske väldigt mycket.
Kanske är det precis det vi behöver i ett samhälle där vi alltid vill vara säkra på att det vi gör är rätt och ger något. Kanske behöver vi bromsa och titta på när folk hoppar runt en grön stolpe, viftandes med händerna från huvudet. Kanske är det precis själen behöver.
Samhörigheten finns i alla tidigare år, i alla uppbyggda traditioner och triviala saker som ändå gör att vi kommer tillbaka år efter år. Midsommar är lättsamt på ett annat sätt en julen. Den är frivillig, enkel och även om vi önskar oss en solig dag är det ju liksom ändå tradition att det ska regna – så vädret kvittar ju egentligen.
Midsommar är mer än bara midsommarafton. Det känns som en hel ledighet. Jag åkte ut till sommarstugan i torsdagskväll – kom hem nu på kvällen. Det känns precis sådär segt som det gör efter en semester, när man inser att det är måndag imorgon och fem veckor kvar till semestern.
Veckans Nay – Veckans nay
Efter att ha haft mer eller mindre bristande inspiration till Veckans Nay under flertalet veckor, känns det som att det är läge att utse konceptet ”veckans nay” till just veckans nay. Poängen var från början att med veckans yey och veckans nay lyfta fram det som varit toppen med veckan, och det som varit botten med veckan. Ett litet andningshål för att gnälla av sig helt enkelt.
Men jag känner att med veckans yey får jag chansen att lyfta fram något härligt från veckan. Med veckans nay får jag rota efter något dåligt. Vissa veckor har det varit skönt att gnälla av sig. Men när det istället blir en punkt där jag ska ”komma på något dåligt”, fast jag egentligen är rätt nöjd. Då känns den mest negativ.
Jag vill fokusera på det positiva. Veckans Nay är inte det. Man kan alltid hitta något segt, tråkigt och negativ. Men nu gärna vill ni höra att jag har ont i magen liksom. Kommer inte göra någons liv mer exalterande. Så jag tror vi tar och skrotar just Veckans Nay. Behåller Veckans Yay och introducerar Nästa Hey!
