Tillhör du de som springer till läkaren för ”att vara säker” så fort du är det minsta osäker på att något inte fungerar som det ska? Eller är du som mig, den där som tänker att ”det ordnar sig” och in i det längsta övertalar sig själv om att ”det går nog över”?
Ibland är det ganska tröttsamt att vara den sistnämnda. Säkert för min omgivning med när jag gnäller på saker som inte funkar och i nästa andetag suckar att ”det är inte så farligt, det går nog över snart”. Tills jag sådär sex månader senare inser att fasiken, det kanske inte går över.
Ni vet mitt knä – ja precis, jag har tjatat här med. Det som liksom pajade i typ Februari. Jag kollade upp det för några veckor sedan. Läkaren konstaterade att det inte var något fel på knät i sig, men att jag var i behov av att stärka upp det. Eftersom vi kvinnor tydligen överlag tränar alldeles för dåligt knästabilitet och vi generellt är ganska svaga där. (Speciellt ni fotbolls- och slalomtjejer där ute, in och träna!) Så jag bokade tid hos sjukgymnasten. Samma dag gjorde jag det till och med! De ni!
Så förra veckan var jag där, hos sjukgymnasten alltså för att få ett program för knärehab. Hon konstaterade att jag hade ”små knäskålar” och angående stela höfter att ”jag nog var född så”. Kändes ju som att jag kunde göra mycket där! Men. Hon tyckte att det var bra att jag kommit dit, så vi kunde stärka upp knäna och se till att lägga in övningar för höften för att se till att behålla den lilla rörlighet som jag har. Så ja, proffsatlet i thaiboxning blir jag nog tyvärr aldrig, om det var någon som trodde det. Däremot var det en väldigt bra sport för att röra sig i ytterlägena – så det var ju positivt!
Efter genomgång hos sjukgymnasten två gånger förra veckan så rev jag idag av första passet på gymmet själv med knärehab. En timme blev det med uppvärming på crosstrainern och en jädrans massa knäövningar. Det var dragövningar i kabelmaskin (kul!), benböj på Bosu-boll (svajigt värre), benböj i maskin, step-up på bräda och en specialare på sidoplanka. Den sistnämnda tillhör ju inte favoriten kan jag ju säga. Just sidoplanka är verkligen inte min favorit. Vanlig planka fine, inga problem (ett tag i alla fall!) men sidoplanka. Tungt, tungt, tungt. Speciellt när man ska upp med ena benet i luften och vifta!
Så det har jag gjort i träningsväg idag – kört knärehab! Om du går och funderar på om du ska kolla upp något – bara gör det! Jag hade kunnat kört det här i ett halvår nu och inte bara försökt vänta ut det! Som Nike säger – just do it!
