Som sagt, vi har bestigit Mount Fuji, i gårdagens blogginlägg hann vi fram till vår hut för nattens sömn. Efter att ha checkat in klockan 15, lämnat prylarna och bara gått en liten bit till upp på berget för att reka inför morgondagen, gick vi tillbaka till lägret för kvällens måltid. Vi hade en intern diskussion om vad som skulle bjudas på i huten. Båda hoppades på ris och något kött/sås, men trodde på nudlar. Men vi hade faktiskt fel, det blev nämligen ris. Tyvärr med någon sorts tjock curry till som jag av vettiga själ inte tänkte chansa på att käka av nötrisken, uppe på 3250 meter. Petade ut lite stora bitar och käkade ris med några inlagda grönsaker och något som liknade en prinskorv och drack grönt te till. Inte livets bästa måltid, men okej.
Sen gick vi in till vår sovsal. Det var alltså britsar i en stor sal. Tänk dig att du installerat ett golv i rummet i höjd med den andra slafen i en våningssäng. Så såg det ut på båda sidorna av rummet, med en gång i mitten. Så det sov folk på båda sidorna av rummet, både på ”överslafen” och på golvet. Varje person hade en sovsäck och en riskudde (tänk er de där små riskuddarna man hade på gymnastiken i olika färger, men hårt packade och i storlek med en liter mjölk – underbar kudde…not). Golvet såg ut att vara vadderat, men det var mer för ögat än för kroppen. Kändes som att sova direkt på golvet.
Eftersom vi käkat middag så tidigt, men skulle vidare upp för att se soluppgången redan vid 2.00 så gick vi och la oss efter middagen, strax innan klockan 18. Klockan 22 var både jag och Daniel helt färdiga med att ”sova” – så fruktansvärt obekvämt. För att inte tala om de som snarkade (alltså jag blir galen av snarkare!). Tidigare under dagen när vi gick ner för middagen hade vi mötte ett Amerikanskt par som gick andra gången uppför Mount Fuji. De var otroligt snälla mot sitt barnbarn och gick upp igen bara för att få en ny vandringsstav stämplad på varje station. Flygbolaget hade nämligen tappat bort barnbarnets vandringsstav och nu ordnade de en ny. Hon undrade om vi redan varit på toppen, men vi sa att vi skulle övernatta. Hon förklarade också att hon ”verkligen avskydde den här vandringen”, och enbart gjorde det för barnbarnet, och att de skulle gå upp för hela berget på en gång, ”för hellre det än att sova i de där fruktansvärda huterna”. Klockan 22 var både jag och Daniel mer än benägna att hålla med henne.
Att de var obekväma var väl en sak. Man kunde ju blunda och svettas/frysa i sovsäcken i alla fall. Värre var det för Daniel som vid 22 tiden började känna sig riktigt risig. Först trodde jag bara att han hade ont av britsen och var övertrött – eftersom just det senare är en av hans specialiteter. Efter ett tag bestämde vi oss för att gå upp och ta lite luft och ta en toa paus. Väl inne igen satte vi oss ner på golvet en stund utanför sovsalen, då det kändes skönare än att gå och lägga sig igen. Daniel mådde illa och fick uppsöka toan igen. Sen kom han tillbaka och var alldeles frusen och febrig. Efter ett misslyckat försök att gå tillbaka till ”sängarna” så lyckades vi i alla fall till slut. Om jag sov dåligt innan var det inget mot vad jag gjorde med en sjuk pojkvän 3250 meter över havet på en bergstopp.
Jag försökte lugna ner honom så att han skulle få sova något, men det gick väl sådär. Och jag kände mig inte särskilt lugn själv. Jag funderade flera gånger på om vi alls skulle kunna nå toppen. Efter att Daniel huttrat sig igenom natten och jag blundat mig igenom några timmar blandat med att ha koll på Daniel, så bestämde vi oss i alla fall för att gå upp vid 01.30. Daniel brukar bli helt förstörd när han inte käkat, så jag införskaffade en Coca Cola (som löser allt!) från huten (skönt att det inte var helt borta från civilisationen) och han lyckades dricka den, äta en proteinbar och svälja två huvudvärkstabletter. Han ville gå upp till toppen, valet var ju bara att vända och gå ner och det var inte speciellt mycket mer lockande.
I sakta, sakta tempo började vi ta oss fram med pannlampor i helmörkret uppför berget. Jag med en tung ryggsäck som Daniel mer eller mindre lovat att bära, och Daniel med frossa mitt på ett berg i Japan.
Det blev en spännande natt – fortsättning följer!
(Psst. Alla är säkra nere på marken igen nu, i sliten men okej form!)