Trots fortsatt rött märke på benet så börjar nu kroppen svara bättre på träning igen. Får fortsättningsvis köra lugnt när det gäller sådan som är påfrestande på benen. Så som löpning.
Men idag tog jag första löprundan sedan, ja midsommar. Men det känns som jag haft uppehåll så länge eftersom hela våren kantats av strul med knät. Men jag fortsatte på samma linje som i midsomras intervaller med 2,5 minut löpning och 2,5 minut gång. Inte världens mest krävande pass. Men okej när benet är som det är. Verkade i alla fall fungera bra – ta i trä – för både ben och knän. Utan knäskydd.
Hade egentligen tänkt mig att pröva ut nya löparskor i år, typ på löplabbet. Eftersom jag sprungit i Asics Kayano sedan typ 2008. Vilket slår mig är typ 10 år ! Så börjar bli dags för att se vad som egentligen är bäst för mig. Men eftersom löparsäsongen varit i princip obefintlig i år så blir det nog till att köpa ett par Asics till innan dess. De jag har nu har liksom gjort sitt. Och dessutom överlevt Ultimate OCR – vilket får ses som en bravad! (Tvätten efter OCR-loppet gjorde susen, ser ut som nya, tyvärr har dock både sulan och bakkappan passerat bäst föredatumet…)
Däremot så har jag just nu verkligen en mental kamp mellan ”jag har varit sjuk”, ”knät har varit paj”, ”jag har tappat all vardagsmotion”, ”jag hinner inte med thaiboxningen” och ”jag är överlag gladare”, ”glass är gott”, ”matlagning är roligt” och ”förra årets klänning sitter inte alls så bra”. Jag inser ju att hälsa sitter i mer än att resåren inte viker sig i träningsbyxorna (if you know, you know!). Att hälsa sitter i att röra sig för kroppens skull – inte för vem fasiken som nu kom på storlekar på kläderna. För även om den tajta klänningen är just tajt så är det verkligen inte så att jag borde ha största storlekarna på kläder.
För nej, så stor är jag faktiskt inte. Att jag har 42 i de flesta damstorlekarna är faktiskt lite galet. Visst det finns 44 ibland, och ibland upp till större storlekar. Men någon som jag borde inte ha Large eller 42 när världen ser ut som den gör idag. Visst tar jag mig i en 38:a ibland. Men för det mesta är den alldeles för kort i armarna, för att inte tala om att jag skulle spräcka den över ryggen. Jag tänker på alla som faktiskt är större än mig och hur frustrerande det måste vara att hitta bra kläder. För det vill jag faktiskt ge en liten applåd till Lindex som valt att ta bort sin plus-size kollektion och helt enkelt förlänga den vanliga upp i storlekarna. Helt rätt! Det behövs idag! Och ger alla kvinnor – oavsett storlek- möjlighet att köpa den där tröjan de vill ha!
0
No Comments