Så vi har gått upp till hutten (del 1), haft en tung natt (del 2) och sett solen stiga upp över horisonten (del 3) – nu är det dags att gå ner igen!
Så fort solen hade kommit över horisonten blev det marginellt mycket varmare. Men med den kom också en skön känsla av att vi nu faktiskt hade klarat av det här äventyret. Tagit oss till toppen av Mount Fuji. Sett solen gå upp. Trotsat feber, hårda britsar och många höjdmeter. Nu var det bara att ta sig ner.
Så häftigt att se allting ovanifrån molnen, inte samma som att sitta i ett flygplan, utan liksom nära naturen. Se molnen, bergstopparna som bryter igenom ”moln-alperna” och grönskan nedanför.
Vägen upp hade kantats av en del gruspartier, men efter första stationerna bestod det mest av bergssegment. Nedstigningen från berget var en annan. Här var det tydligt att Mount Fuji är en vulkan (en aktiv sådan och uppmaningar om att söka skydd ifall det inträffar fanns sporadiskt längs vägen, dock tror jag det är rätt kört om nu det skulle inträffa!). Nedvägen bestod nämligen i princip enbart av krossad lavasten – a.k.a svart/rött grus.
Det var dessutom brant, och tjocka lager och jag fick bära vår tunga ryggsäck hela vägen ned för berget. Jag är vanligen inte den som får känningar i knäna vid fysisk aktivitet, utan brukar klara mig bra. Men till och med jag tyckte att det var ansträngande att gå 6km i en brant, grusig backe med packning och rullgrus som man titt som tätt höll på att halka omkull i.
Efter att ha frusit halvt sönder på toppen, blev det genast varmare när vi bara kom en bit nedåt. Den här Fujiresan har bjudit på superfint väder och Daniel som skulle ha införskaffat en keps tidigare valde att behålla mössan på på vägen ned trots värmen, för att inte bränna sönder huvudet. Det, däremot, konstaterade vi att han redan hade gjort när vi väl kom hem. Han har lyckats med det en gång tidigare i Australien, vilket resulterade i illamående, frossa och en allmänt förstörd kille. Känner ni igen symptomen? Vi med! I efterhand kan vi alltså konstatera att det som verkade vara molnigt och inte för soligt väder på vägen upp i kombination med en kille utan keps, resulterade i ett bränt huvud och någon lightvariant av solsting. Daniel har nu lovat att han inte ska behöva göra ”tredje gången gillt” för att lära sig, utan hädanefter använda keps när vi är utomlands. Till hans försvar ska jag väl dock tillägga att min ”lilla näsa” inte heller var i sitt bästa skick efter Fuji. Note to self: Använd solskydd!
Men trots strapatserna på vägen, så kom vi till slut ned. Trötta, möra, mindre fräscha men nöjda! Här är alltså Mount Fuji. Ett berg jag har bestigit, det första berget jag har bestigit också!
