Trappat upp träningen 2 månader innan, varvat intervaller med backträning och fartlek. Sprungit kort, långt och nu mjukträning inför lördagens Midnattslopp och nästa veckas Bellmanstafett. Öhm… Eller inte.
Det är ju sådär vi alla tänker oss uppladdningen, välplanerad, enligt schemat och med en fin blandning för att maxa prestation och återhämtning. Men det är så här det blir. Träningsläger, skavsår, värmebölja, rosé, IPA, skönt häng, grillat, glass, semesterkilon, dubderförkylning och dåligt löpsamvete. Känner ni igen det där? Det kallas svensksommar och semester. Inte alltid kanske, men i år. En stressigt vår, en vecka thaiboxningsläger, en väldigt varm sommar och en flytt var liksom inget optimalt träningsklimat. Visst det går, det går alltid. Men till bekostnad av vad? Nej, det fick helt enkelt bli tre veckor med vardagsmotion som i princip enda träningen. Och den är faktiskt inte heller fyskam.
Men idag så! Äntligen fick jag springa första löppasset på flera veckor. 6km i nya ”spåret” utanför huset. Utan musik och pulsklocka då regnet hängde i luften och batteriet var slut. Så det blev löpning på känsla. Ganska bra efter ett uppehåll och en förkylning, lyssna på kroppen med enda målet att ta sig runt och prestera så bra som det går. Jag skulle ljuga om jag sa att det gick lätt, det går aldrig lätt efter ett upphåll. Men ju längre man väntar ju tyngre blir det. Ska i alla fall få in ett till löppass innan lördag och Midnattsloppet, gärna milen. Vore så skönt att ha det i psyket. Men kusinen som jag ska springa med hälsade att det satt milen under 55 i tröjan, så jag får väl hämta ut den och hålla tummarna!
Till Bellmanstafetten får jag ju i alla fall Midnattsloppet som uppvärmning inför!
Nu checkar jag ut och laddar för mer löpning! So long!
